Om ett par veckor är det vår. Sedan kommer sommaren. Det brukar betyda festivaldags i Tensta, Rinkeby eller Fittja. Näst efter uppbrända bilar är festival i en s.k mångkulturell förort det säkraste tecknet att vi har kommit fram till sommarhalvåret.
Det brukar förlöpa lika slentrianmässigt som Pride. Massor av glada, nyfikna och stolta människor, mycket mat och en hel del musik. På festivalerna i Tensta, Rosengård och Hammarkullen finns dock en betydligt sämre representation av män som gillar att gå omkring i bara tangatrosor och med en färggrann luva på huvudet.
För politiker av olika dignitet ger både festivalen i Tensta och Pride ett tillfälla att värva röster under ett valår.
Antalet så kallade utanförskapsområden har ökat krafttigt de senaste decenniet, men en festival går ju alltid att ordna. Stadsdelsförvaltningen och ett antal välvilliga sponsorer står för fiolerna. Festivalerna är lika spontana som ett första majtåg bestående av gråsossar i Katrineholm, och med samma pliktskyldiga entusiasm.
Åtminstone någon av de rikstäckande tidningarna är där och rapporterar tillsammans med lokaltidningen.
Till festivalen i Tensta kommer besökare från närliggande villaområden i Bromsten och Spånga som låter sig intervjuas med tindrande ögon.
– Jättegott med langos
– Kebaben är fantastisk
– Vad billigt allt är
– Det här måste vi göra om
– Fantastiskt med den här mångfalden
Och så vidare.
Besökarna kan även glädja sig åt att till en ringa penning köpa sig det mest nödvändiga kitsch som inte fick plats i resväskorna senaste gången de var på semester i Benidorm.
Artistuppträdandet omsbesörjs av den obligatoriske rappande araben och en kurdisk musikgrupp.
Det ständiga festivalandet brukar beskrivas som en spontan glädjeyttring och utspelas i framför allt i invandrartäta områden, men ter sig mer och mer som ett krampaktigt försök att dölja en verklighet som är lika fylld av glädje och optimism som Centerns årliga partistämma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar