Den politiska kommissarien kamrat Bjurwald

Före detta Expo-journalisten och kvinnokvotsrepresentanten Lisa Bjurwald vill dra sitt strå till stacken på den internationella kvinnodagen genom att varna för Front Nationals kvinnliga partiledare Marine le Pen. Kvinnosolidaritet i all ära, men den kan inte innefatta kvinnor med andra åsikter än Bjurwalds. Hon uppmanar oss DN-läsare att vi ska hålla ett öga på Marine Le Pen.

Vi lovar att vi ska göra det Lisa!

Men vi kan inte gå i god för att de franska väljarna gör samma sak.

Bjurwald har genomfört en grundlig psykologisk analys av Marie Le Pen och kommit till slutsatsen att hon fått gehör för sin politik på grund av sin mjukare framtoning. Till skillnad från sin far antar jag Bjurwaldl menar. För säkerhets skull sätter Bjurwald ordet mjukare inom citationstecken. För att vi inte skall missförstå.

Intoleransen mot oliktänkande klätt i ett språk som hör hemma hos en gymnasist gör mig benägen att klassa Bjurwald som en helt igenom perfekt klonad version av de kvarts – och halvfigurer som befolkar landets tidningsredaktioner och journalisthögskolor. Åsikter som för ett par decennier sedan klassades som extrema har blivit normala och rumsrena. Även om Bjurwald tillsammans med den ökända och rabiata vettvillingen Ann-Charlotte Marteus utgör den värsta avarten framstår de knappast som några extremfall.

Den självutnämnde politiska kommissarie Bjurwald har landets viktigaste opinionsutrymme, ledarsidan på den största morgontidningen, till sitt förfogande men orkar ändå inte leverera annat än pubertala floskler som lika gärna kunde ha formulerats av en tjugo-årig Metro-kolumnist. Hon är enfaldig, lat och förutsägbar, oförmögen till att ens komma på den minsta anydan till originalitet eller något som bryter den slentrianmässiga tristessen av samma gamla korrekta ideologiskt brandsäkra tuggande.

Bjurwald är på samma sätt som praktiskt taget alla sin kollegor på landets tidningar och tv-redaktioner en beklämmande påminnelse om likriktningen och flockmentalietetn hos Sveriges med rätta mest föraktade yrkesgrupp. Det spelar egentligen ingen roll vart vi än vänder oss. Vi ser samma spöklika gestalter av människoföraktande megafoner som zombieartat upprätthåller skenet av viktiga opinionsbildare och nyhetsförmedlare. För Bjurwald spelar det ingen roll om hon skriver för sina ideologiska meningsfränder i “ Flamman”, f.d organ för det sovjetstyrda APK- Arbetarpartiet kommunisterna, eller liberala Dagens Nyheter. Vi känner igen den servila maktens hantlangare oavsett om hon är klädd i den rödbruna partiuniformen eller förklädd till liberal.

I ett annat samhälle, i en annan tid skulle Bjurwald kunna tjäna sitt levebröd i “ Völkischer Beobachter” eller ” Neues Deutschland”. Makten vill ha obegåvade och servila hantlangare utan förmåga eller vilja till egen tankeverksamhet, men med desto mer känsla av vad som rör sig i tiden. Bjurwald är bara en staffagefigur bland många andra..

Bjurwald gör sin insats för att solka ner det redan så illa sedda journalistskrået. Hon sitter i en position som bataljoner av etablerade och oetablerade journalister skulle ge vad som helst för. Idag är arbetsmarknaden för journalister hård som flinta. De lediga tjänsterna räcker inte till för alla dem som känner sig kallad att arbeta som journalist. Majoriteten av de som utexamineras varje år från landets journalisthögskolor får nöja sig med att arbeta som frilansare.

Kampen om brödfödan är hård och har varit det åtminstone de tre senaste decennierna. Att vara en mjukryggad anpassling med benägenhet att vara lyhörd inför den rådande ideologin är ett ganska säkert sätt att skaffa sig inträdesbiljett till den åtråvärda arbetet som journalist.