En tickande bomb som är ett löfte

Om en person som vill bli betraktad som seriös skulle hävda att ett land som Sudan, Kongo, Nigeria, Jemen, Pakistan, eller något annat Tredje världen land där majoriteten av befolkningen är under, säg tjugo år, skulle ha en väldig potential inför framtiden skulle vi avfärda honom eller henne som fullständigt tossig eller miljöpartist.

Den befolkningspyramid som finns i dessa länder utgör inget hopp om framtiden lika lite som den i Malmö. Om det vore på annat vis skulle Mali, Tchad och Sudan, för att bara ta några exempel, vara rika länder eller åtminstone ha förutsättning att bli det, medan Schweiz och Österrike skulle klamra sig fast långt nere i avgrunden.

Varken Schweiz eller Österrike har några naturlilgångar, men ett fungerande näringsliv, bankväsende, förstklassigt utbildningsväsende och ett system som garanterar medborgarens rättssäkerhet.

En stor befolkning bestående till övervägande del av analfabeter, i genomkorrumperade stater med en liten överklass gödd av biståndspengar kommer aldrig ur sin miserabla belägenhet.

I samma nummer av “ Veckans affärer “ som jag diskuterat i en tidigare bloggpost, beskrivs ett av de många projekt som startats för att arbeta för en attitydförändring i Malmö, vilket på ren svenska innebär att ett par miljoner av skattebetalarnas pengar kastas i sjön på fluffiga projekt som inte leder någon vart men genererar en hel del arbete för svenska mångfaldskonsulter och i samarbete med delar av det lokala näringslivet.

“ Malmö är unikt eftersom hälften av våra invandrare är under 18 år. Tänk vilken resurs de blir i framtiden. Vår befolkningspyramid är verkligen fantastisk “ utbrister Pehr Andersson som är styrelseledamot i SEB och startat stiftelsen “ Malmö, i nya Europa", tillsammans med bland annat Pågens, Sydkraft och Vinges advokatkbyrå.

Jag funderar på om Pehr Andersson har ett förflutet som begagnad bilhandlare eller nasare av tvivelaktig mirakelmedicin.

Optimismen är fejkad. Den gamla arbetarstaden, där hälften av grundskoleeleverna hade invandrarbakgrund 2003 och en ännu större andel åtta år senare utgör en del i det drama som spelas upp inför våra ögon och som vi bara sett början av.

På vilket sätt utgör en stor grupp unga människor en resurs inför framtiden om den saknar de nödvändiga förutsättningar som krävs för att överhuvudtaget leva i ett avancerat västerländskt samhälle.

I Malmö har ett parallellt samhälle vuxit fram, ett samhälle det går bra att klara sig i utan att kunna ett ord svenska, ett vardagsliv som i allt väsentligt liknar det man levt hemma i Irak eller Somalia men under betydligt mer gynnsamma ekonomiska förhållanden som garanteras av det svenska välfärdssamhället..

Artikeln är, som jag tidigare påpekat åtta år, och vad som har hänt sedan dess är jag okunnig om. Det verkar i alla fall inte ha gått särskilt bra att döma av den senaste tidens alarmistiska nödrop i media om den katastrofala situationen i Sveriges tredje stad.

Sju av tio elever i Rosengårds skolor går ut grundskolan utan fullständiga betyg. Men de är i alla fall unga och unga människor är en resurs har vi fått lära oss.

Precis som i Nigeria, Malawi eller valfritt land av sorten som vi ser flimra förbi på tv-rutan befolkad av barn med uppsvällda magar och unga män i jeepar tyngda av alla slags moderna automatvapen.

Om Malmö och dess unga befolkning är Sveriges framtid finns det inga skäl till optimism.