Ensamkommande flyktingbarn ger Torsåker nytt hopp

För de drygt åttahundra boende i lilla Torsåker i Gästrikland har mottagandet av trettio ensamkommande flyktingbarn skänkt bygden nytt hopp. Kommunalrådet Jan Nilsson beskriver det som att vinna högsta vinsten.

- Nu vågar vi se positivt på framtiden berättar han. De nyanlända svenskarna skapar nya arbetstillfällen. Boendet för ensamkommande flyktingbarn invigdes för en månad sedan och verksamheten är nu full gång. Tjugosju personer har anställts för att ta hand om barnen.

Det handlar om allt från specialpedagoger, vårdpersonal, kuratorer till kökspersonal. Kort sagt handlar det om all nödvändig specialkompetens som behövs för att ta hand om ensamkommande flyktingbarn.

Inger-Maria Karlsson är verksamhetschef för boendet och berättar om verksamheten.

- Vi måste tänka på att det handlar om svårt traumatiserade flyktingbarn som inte har några föräldrar kvar. De första sex månaderna behöver barnen tid att landa för att sedan gradvis anpassa sig till sitt nya liv i Sverige. Men det måste få ta sin tid eftersom barnen har så oerhört mycket traumata att bearbeta.

Inger-Maria visar oss runt i de fräscha och ljusa lokalerna. Varje barn har sitt eget rum med säng, bokhylla, skrivbord, dator och tv. De ska känna sig som hemma, det är viktigt säger Inger-Maria ock kramar om ett av barnen som kommer gående i korridoren med en vårdare under vardera armen. Det verkar gå ganska bra, inte minst tack vare det halkfria underlaget.

Abdulhakim, som barnet i korridoren heter, berättar att förra veckan tränade de på attt gå i livsmedelsaffären som ligger tre kilometer bort. Nästa vecka ska de träna på att handla i affären och betala med riktiga pengar. Barnen tillsammans med fyra personal åker till affären med boendets nyinköpta minibuss. Egentligen skulle man behöva två minibussar, men kommunen anser sig tydligen inte ha råd att satsa på barnen, konstaterar Inger-Maria med en uppgiven suck.

Abdulhakim berättar att så fort det blir lite varmare ska de få gå ut i skogen. Det längtar han efter. Han kommer från Kabul och där finns ingen skog skrattar han.

Abdulhakim är ett riktigt charmtroll, med distingerat utseende och en mustasch som påminner om den gamle filmidolen Errol Flynn och lite grått stänk i håret. Men nu har vi inte tid att prata mer, för Abdulhakim är det baddags och det är något som han ser fram emot varje dag. Att bada tillsammans med Jossan och Nilla är jättekul, dessutom har jag fått en badanka av Inger-Maria säger han med ett stort smittande skratt.

Barnen behöver massor av stöd, omtanke, vård och kärlek berättar Inger-Maria. Det kan handla om alla vardagens bestyr som att raka och tvätta sig eller stöd vid måltider. Vi tror på fasta rutiner men är ganska flexibla, allt utgår från barnet och dess behov säger Inger-Maria. Vid alla måltider sitter minst fyra personal med, lagar och serverar maten och diskar. Förra veckan var det ett barn som råkade skära sig med en kniv när han skulle bre en smörgås, så under krismötet efteråt bestämde vi att en personal hädanefter skulle bre smörgåsarna.

-Vi har en erfaren socialarbetare med tjugotvå års erfarenhet som enbart ägnar sig att att bre smörgåsar och hälla upp mjölk ur tetror. Ibland kan en mjölktetra ha väldigt vassa hörn och ett barn kan lätt skära sig, berättar Inger-Maria.

Boendet för de ensamkommande traumatiserade flyktingbarnen har tagits väl emot av grannar.

- Vi hade en liten incident för två veckor sedan då en granne gick ett hundratal meter från huset med sin hund, berättar Inger-Maria, det var lite otäckt och många av barnen kände sig både ledsna och kränkta, ett av barnen till och med grät..

För en muslim är hunden som bekant ett orent djur och många av barnen har ju aldrig sett en hund förut. Dessutom hade en svensk granne hissat svenska flaggan så att den syntes tydligt. Det var lite onödigt och provocerande så vi kände oss tvingade till en dialog med honom och det förlöpte jättebra, påpekar Inger-Maria

Framtiden ser ljus ut för det lilla norrländska samhället tack vare mottagandet av medmänniskor från fjärran länder och kommunalrådet Jan Nilsson får sista ordet,

- Tack vare de nya svenskarna tror vi att det finns en framtid inte bara för vår bygd utan för hela Sverige.

Vi tycker lika

En ny debattsajt har lanserats, med förhandsreklam i åtminstone en av Sveriges största morgontidningar. Den ska handla om integration, som upphovskvinnan bakom sajten, Amanda Björkman, tycker att det talas alldeles för lite om. På samma sätt gissar jag som vi har alldeles för få tv-program om matlagning och lekprogram med B-kändisar.

Björkman har säkert sin framtid inom invandringsindustrin säkrad, där behövs varken talang eller kompetens utan det brukar räcka med att behärska terminologin och det outtömliga flödet av utslitna floskler och lite allmänt tyckande.

De kommande åren kommer sannolikt att innebära fortsatt högsäsong för invandringsgeschäftet i takt med att massinvandringens destruktiva konsekvenser blir alltmer uppenbara för medborgarna. Vi har redan mångfaldskonsulter, bovärdar, trygghetsvärdar och integrationssamordnare. Plus massor av andra nya yrken som skapats för att stänka lite fernissa på det luggslitna multikultiprojektet.

Jag är säker på att vi bara ser början på ett kraftigt lyft för den stora grupp människor som kan hitta sin utkomst inom detta område.

Det handlar med andra ord om ännu en webbsajt där människor som tycker samma sak får göra sina röster hörda på samma sätt som de får gör i andra medier. Lars Ohly-mannen med det ständiga hånflinet- återanvänder som sann miljövän gammalt material från partiprogrammet och valrörelsen.

En företrädare för näringslivet beättar för oss att extremt lågutbildade och analfabeter från Somalia, Mellanöstern och Afghanistan är oumbärliga för att säkerställa kompetensbehovet av kvalificerad arbetskraft de kommande åren när 40-talisterna går i pension.

Det känns tryggt med en debatt-sajt där deltagarna är överens om det mesta. Inte mycket känns originellt eller speciellt angeläget.

Amanda Björkman och de andra personerna bakom Sveriges resurser vill att vi ska bli uppmärksamma på den oerhörda mänskliga resurs som finns därute, i förorterna antar jag att hon menar. Denna resurs har antagit rent mytiska proportioner ungefär som Näcken eller Storsjöodjuret. Många har påstått sig ha sett den; Alla dessa oslipade diamanter som ännu inte har getts tillfälle att skina. Det har talats en hel del om de outnyttjade mänskliga kapital som masinvandringen har gett oss. På varje mångfaldsseminarium talas det knappast om annat. En hel del svenskar har det som sin huvudsakliga arbete att tala om denna oerhörda resurs. Ett oändligt antal rapporter har publicerats, engagerade tjänstemän sitter av konferens efter konferens, år efter år. Mycket prat har det blivit.

Sveriges resurser kommer väl förmodligen att försvinna när Björkman hittat ett arbetet, men om den finns kvar om tio år är jag övertygad om att alla dessa oslipade diamanter finns kvar i orört skick och bara fortfarande väntar på att bli upptäckta.

Fatima stannar i Sverige

Förra gången jag träffade lilla Fatima var hon en liten 7-årig flicka med stora rädda bruna ögon, fyllda med tårar, som undrade varför hon inte fick stanna i Sverige. Hennes föräldrar var intagna på psykiatriska avdelningen på sjukhuset i Lund. Hennes tre månader gamla syster Mouna led av en allvarlig psykos orsakat av att familjen inte tilldelats permanent uppehållstillstånd i Sverige, vilket ansvariga läkare kunde konstatera redan i ett tidigt skede. Det var i november förra året.

Anita Doritos från FARR berättar att hela familjen tillfrisknade mirakulöst fort från sin psykiska insufficiens.

-Så fort de hörde ordet permanent uppehållstillstånd blev de friska. På bara några sekunder. Läkarna talade om ett mirakel. De hade aldrig upplevt något liknande.

Anita är förbluffad.

-Kanske skulle vi ge svenskar som mår psykiskt dåligt permanent uppehållstillstånd, säger hon, men tillägger i samma stund med ett skratt att det går ju inte eftersom de redan är svenskar. Vi skrattar tillsammans.

Nu kan lilla Fatima med de stora bruna undrande sorgsna ögonen le igen. För första gången på många år. Hon skrattar när hon kramar sina pyttemjuka gosedjur som hon fått av svenskar som engagerat sig för henne och hennes familj. Hennes föräldrar vill tacka jättemycket för allt stöd de fått för sin kamp att få bo i Sverige. Den rymliga lägenheten i utkanten av Malmö är fylld av familjemedlemmar, släktingar och svenskar som stött familjen under dess långa kamp för att få stanna i Sverige.

Där finns som sagt Anita Doritos, verksam i FARR som är mycket upprörd över den brutala svenska flyktingpolitiken, där finns pastor Nils Jansson som engagerat sig för muslimska invandrare. Han är djupt besviken över att så få svenskar söker sig till kyrkan trots att den erbjuder lesbiska mångfaldsmässor och hundgudstjänster.

Men där finns framför allt Fatimas familj och släkt. Där finns mamma, pappa, alla syskonen- de är fjorton stycken, kusiner, morföräldrar, farföräldrar, sysslingar, bryllingar och många, många andra som vill vara med i denna högtidliga stund när familjen Alhashrawi blir svenskar.

Lilla Fatima med de stora bruna ögonen omgiven av sina kära mjuka gosedjur har ännu inte förstått att hon får stanna. Hennes tårar blandas med de glada skratten i den fina stämningen tillsammans med alla glada släktingar och vänner.

Pappa Mohammed tar till orda. Han tackar svenska regeringen. Han har redan fått jobb berättar han stolt. Anita Doritos nickar och ler. Det är mycket tack vare henne som familjen äntligen kunnat få bli svenskar. Pappa Mohammed har fått jobb på socialbyrån.

-Inte så jobbigt skrattar pappa Mohammed. Komma dit, fylla papper, få lön. Bra jobb skrattar Mohammed med sitt smittande härliga skratt.

Mamma Leila lär sig svenska. Tre timmar per dag.
-Idag vi lärt många nya ordet. Svenska svårt, jättesvårt, skrattar hon. Leila är en kvinna som är van att kämpa.

-Rasist, lön, pengar, bidrag, diskriminera. Många svåra orden. Leila skrattar igen smittande härligt.

Men allt är inte frid och fröjd för den lilla familjen trots dagens stora glädjebesked. Pappa Mohammed skulle vilja ha en större lägenhet.

-Lilla Fatima behöver mer utrymme för sina mjuka små gosedjur och sina små vänner säger pappa Mohammed. Lilla Fatima behöver mer utrymme att springa omkring på sina små ben fyllda av liv som alla små barn fyller Anita i. Hon tolkar åt familjen.

Mamma Leila har också en önskan.

-Lilla Fatima har gråtit så mycket den senaste tiden och hon behöver rena kläder som alla små barn som har benen fulla av spring så vi skulle behöva en ny tvättmaskin. Vi vädjar till alla Expressens läsare !

Kusin Hassan vill också säga något när vi är där.

- Fatima behöver en bil, så att hon kan träffa alla sina små vänner, hon älskar att åka till parker och leka med andra barn. Hon behöver en bil och en 30 tums teveapparat måste hon också ha för att hon älskar att se alla roliga barnprogram på tv precis som alla andra små svenska barn.

Hassan kan inte så mycket svenska så det är Anita Doritos som tolkar. Anita berättar imponerat att Hassan har motsvarande 360 högskolepoäng från universitetet i Mosul vilket i Sverige skulle motsvara nio års högskolestudier, trots att han bara är tjugoett år.

- Kan du tänka dig att han började på universitetet när han var bara tolv år! säger Anita imponerad. Har Sverige verkligen råd att tacka nej till sådan kompetens ?

Tyvärr brann arkivet i Irak upp där han förvarade sina betyg berättar Anita för oss.

Förtvivlan har vänts till hopp för familjen Alhashrawi. Men ännu återstår mycket innan familjen kan känna sig trygg i sitt nya land.

Kanske Fatima en dag blir president i Sverige säger mamma Leila när vi tar avsked. En dag som denna känns allt möjligt.