Tranås är centralort i Tranås kommun i Jönköpings län. Den har bevarat sin prägel av villa – och trädgårdsstad
Staden är, förutom att ha varit känd för sin päls– och skinnvaruindustri, också känd för sin store son: Den legendariske journalisten Lennart Hyland.
I december 2010 fick staden ytterligare en kändis. Den 31 årige självmordsbombaren Taimour Abdulwahab.
Det ligger en djup symbolik i detta. Vad jag vet har inte någon reflekterat över det.
Lennart Hyland, okänd för den yngre generationen, men för den som växte upp på 1960-talet var han tveklöst en symbol och senare ikon för det svenska folkhemmet under dess allra mest sägenomspunna epok.
En liten ort i Östergötland och två män från helt skilda världar:
Lennart Hyland, journalisten och tv-personligheten, som mer än någon annan svensk har fått stått som symbol för folkhemmet.
Taimour Abdulwahab, självmordsbombaren från Irak som återgäldade den generositet som hans föräldrar visats av Sverige med att iscensätta ett misslyckat blodbad på ett slumpmässigt urval av dess befolkning.
Det var ett annat samhälle. Tv erbjöd en kanal i svart-vitt. Där fanns inga McDonalds-restauranger eller pizzerior. Den som snabbt ville stilla sin hunger fick nöja sig med en kokt med bröd i korvkiosken. Chiabatta, fallafel och langos var okända ord.
Svenskarna hade börjat resa på charterresor, framför allt till Spanien och Italien. Bilen var fortfarande för många svenskar en staussymbol. Anspråken var låga, de flesta svenskar tillbringade semestern antingen hemma eller hos släkten på landet.
Kärnfamiljen dominerade. Hemmafruarna, vilka utgjorde majoriteten av de gifta kvinnorna, hade maten i ordning när mannen kom hem klockan fem, Att gå på bio var lite högtidligt, att prassla med rullen “ Gammaldags nickel” under reklamen var en del av en efterlängtad ritual. Långhåriga popband chockerade den ovana allmänheten och blåjeans var på snudd ett uttryck för revolt mot en trångsynt vuxenvärld..
Vi som kritiserar föreställningarna om det s.k mångkulturella samhället och massinvandringen beskylls ofta för att nostalgiskt längta tillbaka till en påstådd idyll som aldrig fanns.
Nej, livet var ingen idyll, varken under 1960-talet eller under någon annan tid i mänsklighetens historia. Det är självklart så banalt att det inte ens behövs påpekas.
Svenskarna behövde åtminstone inte vara rädda för att mördas av en muslimsk invandrare.
Under 1960-talet visste vi inte vad vi saknade och kunde inte ens ana vad vi behövde. Det hade gått ganska bra för Sverige ända sedan slutet av 1940-talet. 1970 var Sverige världens rikaste land, sedan dess har det gått stadigt utför.
Vi visste ännu inte att vi saknade kultur och de barn som växte upp förstod aldrig hur töntigt det var att dansa små grodorna runt midsommarstången
Vi visste inte ännu hur mycket vi behövde unga män från Mellanöstern och Afrika, utstyrda i gymnastikbyxor med revär, tjocka gudlänkar och ful bakvänd keps på huvudet, som stod på en scen och utstötte diverse oartikulerade läten och råmanden om polisbrutalitet, häftiga smycken och bilar samt segregation.
Det gick ganska bra i alla fall.
Den svenska modellen
Svenska företag hävdade sig bra i den internationella konkurrensen, företag som byggde på uppfinningar och innovationer som gjorts redan i början av seklet blev i en del fall världsledande.
Den erfarne ingenjören blev själva sinnebilden för världens modernaste land. Sverige såg ut att bli det första land någonsin som lyckades, tack vare den historiska kompromissen mellan arbete och kapital, skapa ett modernt och jämlikt välfärdssamhälle som skulle väcka avund i resten av världen.
Den svenska modellen, kännetecknad av samspel mellan privatledda exportföretag, en växande offentlig sektor och starka fackföreningar bidrog till framgångarna.
Den snabba tillväxten gjorde det möjligt att bygga välfärdssystemen: barnbidrag, ATP, allmän sjukförsäkring, förskola och utökad semester.
Vi skulle aldrig ha kunnat föreställa oss hur de sociala reformerna, byggda av generationer av svenskar en dag skulle exploaterats hämningslöst av invandrare från Tredje världen.
Att somaliska ensamstående sjubarnsmödrar, ekonomiska migranter från världens mest efterblivna kultur, den muslimska, samt allsköns oidentifierat fattigfolk en dag skulle bedriva hämningslös rovdrift på en mödosamt uppbyggd välfärdstat gick inte ens att föreställa sig i sin värsta mardröm.
Vi hade aldrig kunnat förutse att denna exempellösa exploatering av ett västerländskt välfärdssamhälle inte bara skulle accepteras av våra politiker, av det mediala och politiska etablissemanget, utan också uppmuntras.
Tanken att bli utpekad som rasist eller främlingsfientlig på grund av invändningar mot att bli utnyttjad av horder av muslimska migranter tedde sig så absurd så den snarare hörde hemma i en annan värld.
Sverige var ett mindre spännande land på 1960-talet. Det är sant. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att människor som påstod sig ha flytt förtryck och fattigdom hatade oss så mycket att de var beredda att mörda oss.
Kulturlivet blomstrade trots att det enbart utövades av svenskar
Kulturlivet blomstrade, författare och poeter som Göran Palm, Sonja Åkesson, P O Enqvist, Sven Delblanc och PC Jersild slog igenom och kom att bli företrädare för det moderna samhället som även riktade sina blickar ut mot världen.
På många sätt var 1960-talet en höjdpunkt i svensk kulturhistoria. Povel Ramel, Hasse och Tage, Lars Ahlin. Schlager, arkitektur, film, och revy blomstrade i ett samhälle som yrvaket vaknat upp och nyfiket betraktade inte bara sig självt utan även omvärlden.
Politiskt engagerade författare läste Frantz Fanon och Herbert Marcuse, tog ställning för de svarta i USA och Sydafrika. Idealismen gick sällan att urskilja från den ganska typiskt svenska naiviteten.
På tv kunde vi på nyheterna se kornigt svartvita bilder från negerghetton i USA, där brandmännen blev attackerade med stenar och pistolskott. Få av oss anade att samma scener fyrtio år senare skulle utspelas i vårt eget land.
Vi visste inte ännu att vi saknade kultur, och att det enda sättet att komma till rätta med det var släppa in en miljon lågutbildade och analfabeter från framför allt den muslimska världen.
Den som 1965 hade förutspått att det vanligaste namnet på en nyfödd Malmöbo fyrtio år senare skulle vara Mohammed hade tveklöst betraktas som sinnessvag av sin omgivning.
Priset som vi har tvingats betala för ett samhälle, som definitivt är mer spännande än Hylands Sverige, har varit högt. Orimligt högt. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab säger lika mycket och kan fungera lika väl, som en symbol för vår tid som Hyland gjorde för ett länge sedan raserat folkhem.
Fotnot: Under 1960-talet använde tidningarna och tv fortfarande uttycken neger, negerghetto och negerproblem.
.
