Falsk marknadsföring brukar sällan löna sig. Enda sättet att bli av med männen är förmodligen att dumpa dem på någon villatomt och fort som sjutton skubba därifrån.
En del av männen går kanske att avytra till välvilliga och naiva människor på landsbygden, där det finns gott om människor med stort hjärta och lika stort hus.
Miljöpartister och frireligiösa är överrepresenterade i den här gruppen. Den består av samma människor som betraktar sig som idealister, gärna skänker en slant åt zigenska gatumusikanter, tycker att svälten i U-länderna är de rika ländernas fel samt gärna vill göra en insats för sina medmänniskor, även om det medför att de blir betraktade som omåttligt lättlurade av sin omgivning.
Inte ens den här kategorin brukar köpa grisen i säcken, och tar ogärna en chans med en skäggig ung man från Afghanistan. Låt oss emellertid anta att den den föredömligt filantropiska familjen utanför, till exempel Ovanåker, tar emot en av de unga männen.
Låt oss anta att den ekonomiska ersättningen inte varit avgörande. Eftersom familjen är en svensk genomsnittsfamilj består den av mor och far, en dotter på femton år och en son på nio.
Den unge afghanske mannen blir snart som en son i familjen.Det finns dock en gnagande och växande oro hos mor som får henne att vakna kallsvettig klockan halv tre på natten.
Tänk om Jenny och Ahmed blir ihop. Det är lätt hänt. Femtonåriga flickor går igenom en besvärlig tid, då hormonerna rusar åt alla håll, och ute på landet är tillfällena få att få utlopp för sin pubertetsstorm.
Mor i huset har sett bilder från betongförorterna som omger praktiskt taget varje stor och medelstor svensk stad. Tänk om Jenny och Ahmed blir ihop och flyttar tillsammans till en tvåa på nedre botten i en skamfilad betongbarack på höjden i Nacksta eller Andersberg.
Jenny blir en av de många småbarnsmödrar, som utgör ett betydande inslag i gatubilden i varje miljonprogramsområde med självrespekt. En permanent blåslagen kuschad varelse i Niqab som hasar fram mellan bostaden och Konsum med en klase ungar i släptåg, ända tills den dag då Ahmed fått sitt efterlängtade permanenta uppehållstillstånd och kan ta hit familj och barn.
På ett foto, troligtvis taget på något boende för “ensamkommande flyktingbarn” poserar en ung kvinna med ett barn. I fönstret hänger en röd julstjärna. Barnet är något längre än den unga kvinnan och har hakskägg.
Vill människor bli konstant lurade ?
Finns det en masochistisk drift hos svenskar att gå på samma nit gång på gång?
Räckte det inte med den apatiska barnbluffen som grasserade för några år sedan ?
Det var knappast att tjäna som tjänsteande för bortskämda unga män, från världens mest kvinnoföraktande kulturer, den unga kvinnan drömde om när hon en gång i tiden började på socialhögskolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar