När muslimerna i Sverige utgör 51 procent av befolkningen är det fritt fram att stifta lagar enligt sharia och att i övrigt omdana samhället enligt den nya majoritetens vilja. Så ser den vanliga uppfattningen ut.
Jag vill hävda att det är en fullständig missuppfattning.
En grupp, oavsett om den defineras enligt sin etniska eller religiösa tillhörighet behöver inte utgöra en majoritet för att påtvinga resten av befolkningen sin vilja. Inte om majoritets-befolkningen är moraliskt och kulturellt demoraliserad. Som den svenska.
Idag är den civiliserade världen ett lätt byte för en växande muslimsk befolkning vägledd av slipade ideologer som känner motståndarens svagheter in på kroppen. Vi har redan gett upp allt motstånd. Uppgivenheten är total.
Anpassningen och underkastelsen inför muslimerna har redan börjat innan de ens har krävt den. Som en besegrad fiende som erbjuder ockupationsmakten mer än vad den begär.
Under den tyska ockupationen av Frankrike 1940-44 ställde den franska polisen och gendarmeriet entusiastiskt och målmedvetet upp för att deportera judar till dödslägren i öst. Idag gör makthavare i Västeuropa ständiga eftergifter mot en aggressiv och växande muslimsk befolkning.
Inom ett par decennier kommer vi inte att nöja oss med att avstå från skolavslutningar i kyrkan, separata badtider för muslimska kvinnor, eller någon av de andra ständiga eftergifterna som vi mer än gärna accepterar som något självklart.
Det kollektiva Stockholmssyndromet blir allt tydligare i konturerna. Vi inte bara accepterar det.
Vi älskar det.
I Sverige har trendkänsliga makthavare redan börjat ana vidden av den kommande demografiska katastrofen och agerar därefter.
Det är inte muslimerna som är det största hotet mot Sverige utan ryggradslösa opportunister som Peter Weiderud och Fredrik Reinfeldt. Tillsammans med ett par tusen andra svenskar på landets tidningsredaktioner, kommunalkontor och Riksdag.
Sveriges kristna socialdemokrater ska byta namn. Man vill anpassa sig efter nya förhållanden. Till ett mångkulturellt samhälle.
Ordet mångkulturellt är i själva verket missvisande. Det handlar om två parallella samhällen. Där muslimer i ständig konflikt med majoritetsbefolkningen inte ens behöver kräva nya eftergifter utan kan räkna med fortsatt underkastelse innan ens kraven har ställts.
Frågan om det nya namnet är inte avgjord. Det ska avgöras vid en kommande kongress i sommar.
Namnet Muslimska brödraskapet är redan upptaget.
Att kristna socialdemokrater känner att det är läge att anpassa sig till det nya demografiska läget är lika lite uppseendeväckande som självmordsattentatet i Stockholm i december förra året. Peter Weiderud lurar bara de mest godtrogna. Anledningen till namnbytet är inte att det nuvarande är för “ gubbigt “.
Peter Weiderud har redan börjat träna sig i rollen som fullfjädrad dhimmi. Han har ställt sig på alla fyra, med byxorna neddragna, koranen i ena handen och vaselintuben i den andra. Han älskar det.
Weiderud har ett gott väderkorn, och en känsla för trender. Han har förstått i vilken riktning vinden blåser och vet att anpassningen visserligen inte behövs redan nu, men ser till att vara väl förberedd den dagen det behövs.
Weiderud är så entusiastisk inför rollen, som han förmodligen upplever vara ett privilegium att spela, att han inte ens bryr sig om att dölja sin förnedring och underkastelse.
Om broderskapsrörelsen byter namn bör väl den socialdemokratiska kvinnoförbundet göra samma sak. Jag har ett förslag: Burka Bitches.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar