Första gången jag stötte på henne var i en artikel på Expressens ledarsida maj 2008.
Marteus inleder sin artikel med att förklara för Expressens läsare “ Den här veckan hatar jag Österrike. Det känns bra tack”.
Det tror vi säkert. Ann-Charlotte. Du hittar garanterat något att hata varje vecka.
Hon fortsätter med att berätta att hon mår bra. Jag tror hon ljuger. En människa som mår bra uttrycker sig inte som Marteus. Inte en chans. Hon har inte en skruv lös. Hon har en hel kartong fylld till bredden med lösa skruvar. Samt en del annat bråte. Det som inte fick plats i garderoben för alla skeletten.
Nåväl, Marteus har varit i Wien och ogillar det hon sett. Det är alldeles för rent, prydligt och välstädat. Alldeles för hård social kontroll. Det tycker inte Marteus om.
“ Rena idyllfascismen” konstaterar Marteus. Förmodligen med den där bittra och griniga grimaschen som lätt associeras till medelålders megäror av Marteus snitt.
Jag arbetade i Tensta i nordvästra Stockholm under ett par år. Marteus skulle ha stormtrivts.
En utbränd personbil stod på en parkering vid en av infarterna. I åtminstone två veckor. På Rörstrandsgatan i exklusivt pursvenska Birkastaden, där Marteus bor, hade den blivit bortforslad efter en halvtimme. De som bor där vill ha dett snyggt och rent omkring sig.
Ann-Charlotte Marteus har lyckats förkroppsliga det allra räligaste hos den allra mest väldresserad av maktens medlöpare: den dumdryga uppblåstheten, obildningen och det gränslösa beteendet.
Hon spelar hämningslöst ut den trotsiga tonåringens flacka aggressivitet som är ägnat att locka fram flatskratten hos den, så av kvällspressen, föraktade genomsnittsläsaren.
Om jag vore anställd på Expressen skulle jag se till att hålla mig tryckt intill väggen när 140 kilo frustande klimakterie-ilska väller fram genom korridoren.
Vi har de journalister vi förtjänar, men är vi så simpla att vi förtjänar Marteus ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar