Kalla det vad du vill

Hanne Kjöller skriver i Dagens Nyheter 23 februari en kommentar angående moderata socialborgarrådet Anna König Jerlmyrs förslag att sidoinkomster inte helt och fullt ska räknas av mot försörjningsstödet ( f.d socialbidraget). Idag räknas varje genom arbete intjänad krona av mot försörjningsstödet vilket innebär att det för en socialbidragstagare inte är ekonomiskt lönsamt att ta ett arbete.

Moderaterna vill ändra på det och låta bidragstagarna behålla en del av eventuella inkomster vid sidan av försörjningsstödet.

Detta är ett brott mot tanken bakom försörjningsstödet som det absolut sista skyddsnätet när alla andra möjligheter är prövade och uttömda.

Attityden till socialbidrag har förändrats så det är logiskt att fundera på hur trygghetssystemen ska se ut i framtiden..

Hanne Kjöller är avvaktande positiv till det moderata förslaget.

Ett par reflektioner är på sin plats.

För en ganska vanlig kategori bidragstagare: en ensamstående somalisk kvinna med sju barn är förvärvsarbete inget realistiskt alternativ. Enbart på barnbidragen och flerbarnstillägen drar hon in uppemot 150 000 kronor per år. Till det kommer värdet av fri bostad, läkar– och tandläkarvård samt annat som förvärvsarbetande svenskar tvingas betala ur egen ficka som till exempel daghemsavgifter, barnvagn, glasögon och andra nödvändiga varor och tjänster.

För den mer typiske bidragstagaren: en ensamstående man, kan förmodligen deltidsarbete eller timavlönat , sporadiskt arbete sätta en guldkant på tillvaron utöver det allra mest nödvändig.

Den somaliska kvinnan har inga som helst möjligheter att få ett arbete. I landets invandrartäta områden är svartarbete det enda alternativet till den systematiska rovdriften på svenska skattebetalares pengar förutsatt att man har någon kvalifikation som är efterfrågad. Det finns helt enkelt inga alternativ till det som engång i tiden vara avsett som den absoluta minimi-nivån i fråga om ekonomisk trygghhet.

Medborgarlön har diskuterats och avfärdats en del under de senaste decennierna. Jag är övertygad om att medborgarlön kommer att bli verklighet, men kallas något annat.

Till exempel permanent försörjningsstöd.

Socialbidraget bytte namn till försörjningsstöd på grund av att det låter mindre stigmatiserande. På samma sätt som en gång städare blev lokalvårdare, fånge intern och medborgare kund.

Vad som en gång var onormalt är idag normalt. När en individ, som tvingas söka bidrag för att kunna upprätthålla en skälig levnadsnivå enligt normerna, lever i en miljö där yrkesarbete är den allenarådande normaen, utgör han ett undantag.

Idag finns det gott om av bostadsområden där arbete är det avvikande och bidragsberoende är norm. Ju fler som delar en gemensam livssituation desto mindre onormal ter den sig. Desto större blir acceptansen för en tillvaro i marginalen.

Barn som aldrig ser sina föräldrar gå iväg på morgonen till sitt arbete kommer snart att uppfatta det som normalt. Mat finns i alla fall på bordet och pengar finns till det allra mest nödvändiga.

Det går inte i längden att upprätthålla lönearbetet som norm i ett mångkulturellt samhälle. Socialbidraget skapades i ett helt annat samhälle än dagens, där en arbetslöshet på tre procent ansågs vara i högsta laget. Det samhället kommer aldig tillbaka.

Medborgarlönen finns redan här, den är politiskt omöjlig att nämna och inger en beröringsskräck som närmast är av patologisk art. Namnet spelar ingen roll, det handlar om skattepengar oavsett vad det kallas. Introduktionsersättning, socialbidrag eller kalla det vad man vill.

Medborgarlönen är mer än en summa pengar. Det kan snarare tjäna som symbol för vad samhället har blivit och en påminnelse om att välfärdssamhället står inför sin slutliga kollaps. Inte idag, inte nästa år, men kan vi förmodligen inom en inte alltför avlägsen framtid skönja det oundvikliga sammanbrottet.

I samma ögonblick som våra politiker erkänner medborgarlönens faktiska existens dödförklarar de det ihåliga välfärdsbygget som de krampaktigt har stöttat upp de senaste fyrtio åren.

Våra politiker har kapitulerat inför flodvågen av asylsökare från Tredje världen, varför skulle de bete sig annorlunda i det här sammanhanget.