I samband med den återkommande vårstädningen hittar jag ett exemplar av “ Veckans Affärer” från juni 2003. Det är ett temanummer i samband med att Öresundsbron firar tre år. Efter en rätt summarisk genomläsning kan jag konstatera: Åtta år har gått och så gott som allting är sig likt.
Ilmar Reepalu, Malmös kommunstyrelseordförande intar hederspositionen som Malmös maktigaste man. Då som nu. Han beskrivs som en dynamisk person som styr och ställer efter eget behag. Fast Reepalu har ju andra egenskaper också. En lyhördhet inför vissa särintressen som har växt ännu mer sedan juni 2003.Både lyhördheten och särintressena alltså.
Reepalu behöver bara göra ett studiebesök på någon av stadens förlossningskliniker eller ta en snabbtitt på de regelbundet uppdaterade versionerna av den kommunala statistiken för att begripa i vilken riktning han skall utföra de rätta servila gesterna. Något han gav oss ett smakprov på i samband med Davis Cup-matchen i september 2008 då ett israeliskt lag skulle möta ett svenskt i baltiska hallen.
Reepalu är förmodlige inte antisemit, men med en växande muslimsk befolkning vore det naturligvis vansinnigt av honom att hävda vissa principer eller visa upp förut hedrande egenskaper som idag känns hopplöst föråldrade.
Som till exempel ryggrad, mod och civilkurage.
Varför skulle Reepalu visa upp dessa ovanliga egenskaper när inte ens landets statsminister förmår sig vilja göra ett försök i den riktningen ?
Inom ett eller två decennier kommer muslimer att utgöra majoriteten av Malmös befolkning och kan naturligtvis i kraft av detta hävda anspråk som idag ter sig orealististiska.
I sitt senaste utspel för någon vecka sedan angriper Reepalu Danmark för dess invandringspolitik, vilket medfört att kvalificerad arbetskraft undviker inte bara Danmark utan hela Öresundsregionen, till men för Malmö och övriga Skåne. Jag antar att i begreppet kvalificerad arbetskraft ingår bland annat forskare med internationell bakgrund som innehar högt eftertraktad spetskompetens inom till exempel bioteknik. Det känns inte direkt som en klockren beskrivning av de senaste decenniernas nya Malmöbor.
Reepalu har sannolikt rätt. Alldeles för få personer med internationellt gångbar spetskompetens har sökt sig till Malmö. Det måste vara danskarnas fel. Om bara danskarna hade haft vett att lyssna på råd från Ilmar Reepalu, Lena Sundström och Expressens ledar– och kulturredaktion skulle Öresundsregionen kunna förvandlas till en mångkulturell oas av kreativitet och framtidshopp.
Som Rosengård.
Malmö, liksom resten av Sverige kan emellertid glädja sig åt att kunna möta de kommande decenniernas fortsatt stora behov av städare, pizzabagare, taxichaufförer, restaurangbiträden och diversearbetare.
Nu var det emellertid inte om Reepalu som denna bloggpost skulle handla om, även om det är praktiskt taget omöjligt att skriva om Malmö utan att komma undan honom.
Jag utlovade en solskenshistoria .Här kommer den.
Föreningssparbankens kontor i Rosengård, en nedsliten lokal som funnits där sedan området byggdes på 1960-talet hade problem i början av 00-talet. Både med sin personal och med kunderna. Personalomsättningen var hög och kunderna hade problem med språket vilket ledde till bråk. Det rådde kaos
När en svensk skall uträtta sina bankärenden brukar han eller hon sällan plocka med sig en burk pepparspay, knogjärn eller kniv. För femtio-sextio år sedan var det snarare inte ovanligt att ta på sig finkläderna när man skulle uträtta ett bankbesök. Det var lite högtidligt. De bistra herrarna bakom disken var respektingivande män som det gällde att göra ett gott intryck på.
Nya tider, nya seder.
Så ett par decennier senare, om vi får tro på Veckans affärer, plockar den gamla arabkvinnan på sig en käpp i lämplig storlek, hennes son en burk tårgasspray insmugglad från Tyskland slinker lätt ner i bakfickan och svärdottern plockar på sig en förskärare för säkerhets skull. Bäst att var rustad när man ska till banken för att lösa ut äldreförsörjningsstödet eller socialbidraget. Utifall. Man vet aldrig vad som händer.
När författaren och medarbetaren i Sydsvenskan Carl Rudbeck hävdar att invandringen till Sverige har gjort det till ett " mycket, mycket, bättre land än vad det var för 20 år sedan".vet jag inte om det är banken i Rosengård han syftar på. Kan lika gärna vara ett besök på den närbelägna stormarknaden eller Ribersborgs friluftsbad. Eller varför inte Aq-va-ku, en simhall som är känd för sitt unga färgstarka mångkulturella klientel som kaxigt utmanar den ingrodda,lätt räddhågsna svenska Jantelagen och lyckats med att skrämma bort de svenska barnfamiljer som tidigare besökte badet.
Hur som helst. Föreningssparbanken i Malmö tog emellertid resolut tag i problemen med stökiga, våldsbenägna och aggressiva kunder och kom fram till en passande lösning. Man anställde helt enkelt invandrare som talade olika språk.
Snipp snapp snut.
Efter denna geniala makeover är det numera lugnt på bankkontoret i Rosengård och affärerna påstås gå lysande.
Det är lugnt och stadat numera på bankkontoret tack vare satsningen på mångfald.
Slutsatsen som läsaren av Veckans affärer kan dra av denna solskenshistoria är möjligtvis av annat slag än vad artikelförfattaren avsett: För att invandrare inte ska puckla på vatandra med knytnävarna eller tillhyggen inne på ett bankkontor krävs personal som talar olika språk.
Ingenstans i artikeln framkommer eventuella merkostnader som Föreningssparbanken tvingats till. En kostnad som banken debiterar alla sina kunder. Det rosenröda skimret tenderar ofta att skymma verkligheten bakom dessa ständigt återkommande och naiva måbra-artiklar.
I ett etniskt homogent samhälle uppkommer inte dessa kostnader som direkt kan hänföras till det primitiva beteendet hos människor som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Kostnaderna får vi alla vara med och bära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar