Regeringen ska kartlägga utbredningen av islamofobi och antisemitism i Sverige. Man har gett Forum för levande historia i uppdrag att sammanställa den kunskap som finns i ämnet .
Det kommer att kosta 300000 kronor för skattebetalarna.
Pengarna skulle kunna ha använts på ett bättre sätt. Till exempel för att upplysa muslimerna om att svenska unga flickor och kvinnor inte är horor bara för att de inte är insvepta i femton meter tjockt tyg, och att det är en svensk tradition att män och kvinnor badar tillsammans i offentliga simhallar.
Tanken bakom regeringens beslut är att det är brist på kunskaper som ligger bakom svenskarnas påstådda fördomar. På samma sätt som det är brist på kunskap om zigenare, och inte zigenares asociala livsföring som skapat fördomarna mot denna folkgrupp.
Har inte politikerna ens nuddat vid tanken att det inte är brist på kunskap om den muslimska minoritetens allt mer svenskfientliga attityder och uppträdande utan snarare att alltfler svenskar upplever sig reellt hotade av en grupp som i många avseenden beter sig som en ockupationsmakt?
Integrationsminister Erik Ullenhag hävdar att fördomar mot muslimer, men även mot judar riskera att spå på främlingsfientligheten. Låtsas han bara, eller är han dum på riktigt?
Logiken är inte helt lätt att förstå. Det blir ett diffust cirkelresonemang. Fördomar leder till främlingsfientlighet, men brukar inte främlingsfientlighet definieras i form av fördomar?
Erik Ullenhag ger intryck av den brådmogne och ambitiöse gymnasisten, den självskrivne elevrådsordföranden, men inger lika lite respekt och förtroende som Reinfeldt.
När självmordsbombaren Taimour Abdulwahab misslyckades med att mörda ett stort antal svenskar 11 december förra året, reagerade våra politiker och journalister reflexmässigt med att uttrycka sin oro över att fördomarna gentemot muslimer skulle kunna öka på grund av denna händelse.
Nästa gång kommer en självmordsbombare att lyckas i sitt uppsåt och vi kommer att få uppleva samma ritual igen: Reinfeldt kommer att ha bråttom ut till Rinkeby för att be om ursäkt för att ha kränkt en betydelsefull väljargrupp. Det finns trots allt en risk att en muslimsk självmordsbomnbare kanske kommer att öka majoritetsbefolkningens fördomar mot en redan utsatt och stigmatiserad minoritet.
När en muslimsk pöbel i Malmö attackerar judar blir det visserligen uppmärksammat i media men strålkastarljuset riktas snarare mot svenskar vars fördomar gentemot muslimer riskerar att förstärkas.
Det kommer att finnas en hel del att sprida kunskap om de kommande åren.
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
Våren hälsas traditionsenligt i Malmö
Våren har kommit till Malmö. Dess ankomst firas på traditionellt sätt i staden som journalisten och författaren Per Svensson har beskrivit bland annat så här:
"Malmö är en mer välmående stad än någonsin tidigare. Malmö är en strålande underbar stad och det är tack vare invandringen "
Sydsvenskans artikel är uppenbart felplacerad. Istället för att hamna under rubriken " Malmö " hör den snarare hemma under rubriken " Skånska vårtecken".
Det är naturligtvis en klassfråga som det handlar om när tonårskillar angriper brandmän, ambulanser, poliser, brevbärare och bibiotekspersonal med stenar och tillhyggen.
Vem kommer inte ihåg att det är en urgammal svensk tradition?
Vi behöver inte ens bli påminda om vårt barbariska förflutna av statsminister Fredrik Reinfeldt.
Vi måste rannsaka oss själva och fundera över vår brist på empati. Skulle inte vi också känna oss kränkta ända in i ryggmärgen om vi flyttade till ett annat land, men inte erhöll den respekt som vi ansåg oss vara värda?
Visserligen fick vi generösa bidrag, gratis bostad, utbildning, sjukhusvård samt alla upptänkliga andra bidrag, men det finns någonting där som skaver. Känslan av att inte få respekt trots att man är uppklädd med pösiga gymnastikbyxor, fräsig bakvänd keps och ett kilo tunga kedjor runt halsen.
Det viktigaste är att vi bör ha i åtanke att stenkastning inte handlar om kultur utan är en klassfråga. Det har absolut ingenting att göra med att vi har fått på halsen ett stort bidragsproletariat från muslimska U-länder. Befriat från tvånget att försörja sig kan det ägna sig åt fortplantning på heltid.
Mer om Malmö här och här, samt här
Min favoritjournalist, Jimmie Åkesson-stalkern och Sverigedemokraternas mest hängivna valarbetare Ann-Charlotte Marteus delar med sig av sina åsikter om de kränkta stenkastarna.
"Malmö är en mer välmående stad än någonsin tidigare. Malmö är en strålande underbar stad och det är tack vare invandringen "
Sydsvenskans artikel är uppenbart felplacerad. Istället för att hamna under rubriken " Malmö " hör den snarare hemma under rubriken " Skånska vårtecken".
Det är naturligtvis en klassfråga som det handlar om när tonårskillar angriper brandmän, ambulanser, poliser, brevbärare och bibiotekspersonal med stenar och tillhyggen.
Vem kommer inte ihåg att det är en urgammal svensk tradition?
Vi behöver inte ens bli påminda om vårt barbariska förflutna av statsminister Fredrik Reinfeldt.
Vi måste rannsaka oss själva och fundera över vår brist på empati. Skulle inte vi också känna oss kränkta ända in i ryggmärgen om vi flyttade till ett annat land, men inte erhöll den respekt som vi ansåg oss vara värda?
Visserligen fick vi generösa bidrag, gratis bostad, utbildning, sjukhusvård samt alla upptänkliga andra bidrag, men det finns någonting där som skaver. Känslan av att inte få respekt trots att man är uppklädd med pösiga gymnastikbyxor, fräsig bakvänd keps och ett kilo tunga kedjor runt halsen.
Det viktigaste är att vi bör ha i åtanke att stenkastning inte handlar om kultur utan är en klassfråga. Det har absolut ingenting att göra med att vi har fått på halsen ett stort bidragsproletariat från muslimska U-länder. Befriat från tvånget att försörja sig kan det ägna sig åt fortplantning på heltid.
Mer om Malmö här och här, samt här
Min favoritjournalist, Jimmie Åkesson-stalkern och Sverigedemokraternas mest hängivna valarbetare Ann-Charlotte Marteus delar med sig av sina åsikter om de kränkta stenkastarna.
tisdag 29 mars 2011
Från en enklav till en annan
Dagens Nyheter skriver idag om somalier som flyttar från Sverige till Storbritannien. I veckan kommer en parlamentarisk utredning att presenteras med ett förslag som kommer att göra det lättare för invandrare att " pröva sina möjligheter i ett annat land utan att förlora sitt svenska uppehållstillstånd ".
Det betyder i korthet att Sverige kommer att gå miste om invandrad kompetens. Något som våra politiker i ett par decennier har oupphörligt hävdat vara livsviktigt för att vi ska behålla vår position som ett ekonomiskt framgångsrikt land med en väl utbyggd välfärd.
Vi kan emellertid i framtiden förlita oss på spetskompetens inom städning, taxi- och restaurangbranschen genom invandring från ännu ej exploaterade regioner som Jemen, Libyen, Afghanistan och Pakistan. Invandringen från dessa länder kan inom några decennier förse oss med ett outtömligt inflöde av arbetskraft.
Det finns åtskilliga andra exempel på länder med överflöd av unga människor som gärna söker sig till ett påstått alltmer slutet Europa.
En möjlighet finns ju redan idag, att i stället för att se sig om i Tredje världen efter arbetskraft, utnyttja den som redan finns här. Idag när över 400000 svenskar är registrerade som arbetslösa och vi vet dessutom att mörkertalet är stort, framstår det som något av en skymf att inte den gruppen får en chans.
Mellan 2000 och 2009 flyttade drygt 2000 somalier från Sverige, framför allt till Storbritannien. Av en population på runt 40000 är det försumbart. Det innebär i runda slängar 5 procent av den somaliska gruppen i Sverige.
En del somalier lyckas bättre i Storbritannien och andra länder, många gör det inte. Arbetslösheten för somalier i Storbritannien är skyhög, precis som i Sverige, ungefär 70 procent. Dagens Nyheters rubrik ger därför en felaktig bild.
Göteborgsposten gav för några år sedan en skakande bild av situationen för den somaliska befolkningen i Göteborg.
Det finns ingen anledning att tro att den somaliska befolkningen i Göteborg skulle skilja sig från sina landsmän i övriga landet.
GP:s reportageserie beskrev bland annat att varannan somalisk kvinna inte levde med sina barns far, och att sju av tio somaliska ungdomar saknade betyg från nionde klass i grundskolan.
Nästan hälften av somalierna hade noll i arbetsinkomst 2005.
Somalierna är vid sidan av zigenare den grupp som mest hämningslöst exploaterat det svenska välfärdssamhället. Skenskilsmässorna är en av flera strategier för att maximera bidragen. I stort betyder det att somaliska män lämnat över ansvaret för sina familjer till svenska skattebetalare.
Omkring 40000 somalier lever idag i Sverige.
Var går gränsen, hur många klarar vi av att försörja ?
Frågan som aldrig har ställts, kommer aldrig heller att få ett svar.
Det betyder i korthet att Sverige kommer att gå miste om invandrad kompetens. Något som våra politiker i ett par decennier har oupphörligt hävdat vara livsviktigt för att vi ska behålla vår position som ett ekonomiskt framgångsrikt land med en väl utbyggd välfärd.
Vi kan emellertid i framtiden förlita oss på spetskompetens inom städning, taxi- och restaurangbranschen genom invandring från ännu ej exploaterade regioner som Jemen, Libyen, Afghanistan och Pakistan. Invandringen från dessa länder kan inom några decennier förse oss med ett outtömligt inflöde av arbetskraft.
Det finns åtskilliga andra exempel på länder med överflöd av unga människor som gärna söker sig till ett påstått alltmer slutet Europa.
En möjlighet finns ju redan idag, att i stället för att se sig om i Tredje världen efter arbetskraft, utnyttja den som redan finns här. Idag när över 400000 svenskar är registrerade som arbetslösa och vi vet dessutom att mörkertalet är stort, framstår det som något av en skymf att inte den gruppen får en chans.
Mellan 2000 och 2009 flyttade drygt 2000 somalier från Sverige, framför allt till Storbritannien. Av en population på runt 40000 är det försumbart. Det innebär i runda slängar 5 procent av den somaliska gruppen i Sverige.
En del somalier lyckas bättre i Storbritannien och andra länder, många gör det inte. Arbetslösheten för somalier i Storbritannien är skyhög, precis som i Sverige, ungefär 70 procent. Dagens Nyheters rubrik ger därför en felaktig bild.
Göteborgsposten gav för några år sedan en skakande bild av situationen för den somaliska befolkningen i Göteborg.
Det finns ingen anledning att tro att den somaliska befolkningen i Göteborg skulle skilja sig från sina landsmän i övriga landet.
GP:s reportageserie beskrev bland annat att varannan somalisk kvinna inte levde med sina barns far, och att sju av tio somaliska ungdomar saknade betyg från nionde klass i grundskolan.
Nästan hälften av somalierna hade noll i arbetsinkomst 2005.
Somalierna är vid sidan av zigenare den grupp som mest hämningslöst exploaterat det svenska välfärdssamhället. Skenskilsmässorna är en av flera strategier för att maximera bidragen. I stort betyder det att somaliska män lämnat över ansvaret för sina familjer till svenska skattebetalare.
Omkring 40000 somalier lever idag i Sverige.
Var går gränsen, hur många klarar vi av att försörja ?
Frågan som aldrig har ställts, kommer aldrig heller att få ett svar.
måndag 28 mars 2011
Vitpixling inte gångbart i Australien
De senaste decennierna har antalet våldtäkter ökat kraftigt i Sverige, åtminstone om vi får tro statistiken. Om vi däremot som väluppfostrade medborgare lyssnar på landets ende kriminologprofessor Jerzy Sarnecki blir vi emellertid lugnade. Visserligen har våldtäkterna ökat lavinartat, men det visar egentligen ingenting. Kanske.
Det var värre på 1950-talet. Dessutom beror den oerhört kraftiga ökningen av anmälda våldtäkter på att antalet krogar blivit fler, anmälningsbenägenheten har ökat samt svenkarna fått mer kontinentala vanor.
Egentligen vet kriminologerna ingenting om sitt ämnesområde, vilket borde oroa oss om vi föreställde oss leva i ett normalt samhälle. Det lär fortfarande finnas svenskar som lever i den vanföreställningen.
För den som mot alla odds blir dömd för våldtäkt är knappast ett svenskt fängelse avskräckande. God näringsriktig mat, tillfälle att studera och motionera, ett par månaders välbehövlig vila från den slitsamma tillvaron som vardagsbrottsling helt enkelt.
I Australien behandlas våldtäktsmän betydligt mindre slapphänt vilket libanesen Bilal Skaf och hans våldtäktsgäng skulle kunna vittna om. Bilal Skaf avtjänar ett 31-årigt fängelsestarff för en rad brutala gruppvåldtäkter på australiska unga kvinnor sommaren 2000.
Även om de uppmärksammade våldtäkterna aldrig rubricerades som hatbrott, har de australiensiska tidningarna en helt annan inställning till vitpixling av förbrytare än svenska.
Thomas Mattson skulle förmodligen slita av sig resten av sitt hår i förtvivlan.
Mer om Bilal Skaf och hans libanesiska våldtäktsgäng här
Det var värre på 1950-talet. Dessutom beror den oerhört kraftiga ökningen av anmälda våldtäkter på att antalet krogar blivit fler, anmälningsbenägenheten har ökat samt svenkarna fått mer kontinentala vanor.
Egentligen vet kriminologerna ingenting om sitt ämnesområde, vilket borde oroa oss om vi föreställde oss leva i ett normalt samhälle. Det lär fortfarande finnas svenskar som lever i den vanföreställningen.
För den som mot alla odds blir dömd för våldtäkt är knappast ett svenskt fängelse avskräckande. God näringsriktig mat, tillfälle att studera och motionera, ett par månaders välbehövlig vila från den slitsamma tillvaron som vardagsbrottsling helt enkelt.
I Australien behandlas våldtäktsmän betydligt mindre slapphänt vilket libanesen Bilal Skaf och hans våldtäktsgäng skulle kunna vittna om. Bilal Skaf avtjänar ett 31-årigt fängelsestarff för en rad brutala gruppvåldtäkter på australiska unga kvinnor sommaren 2000.
Även om de uppmärksammade våldtäkterna aldrig rubricerades som hatbrott, har de australiensiska tidningarna en helt annan inställning till vitpixling av förbrytare än svenska.
Thomas Mattson skulle förmodligen slita av sig resten av sitt hår i förtvivlan.
Mer om Bilal Skaf och hans libanesiska våldtäktsgäng här
Hedersmord och inkonsekvens
Inom ett antal decennier kommer den muslimska befolkningen i Sverige, liksom i flera andra europeiska länder, som till exempel Storbritannien, Nederländerna, Frankrike och Belgien, utgöra en ansenlig del av den totala befolkningen. Lockelsen att köpa denna grupps röster inför ett val kommer att bli mer och mer lockande för varje år.
Anpassningen har redan börjat, visserligen i liten skala, men det går att ana att våra politiker inte kommer att försumma tillfället att skaffa sig en väljarbas bland " nysvenskara ".
Fler män än kvinnor röstade i valet 2010 på sverigedemokraterna. Bland svenska kvinnor finns ofta en dumsnäll naivitet om vad ett framtida muslimanpassat samhälle kommer att innebära för deras döttrars döttrar.
Det är en sak att kvittra stjärnögt om roliga grönsaker, spännande kryddor och färgstarka danser, en annan sak att se konsekvenserna av sin okunnighet.
En svensk kvinna som välkomnar den muslimska massinvandringen är att likna vid en jude i Ukraina som ansöker om att få delta i någon av de Einsatzgruppen som tyska armén satte upp i samband med invasionen av Sovjetunionen.
Robert Fisk, brittisk journalist och vänsterliberal skriver i The Independent om det faktum, att lågt räknat, 20000 kvinnor framför allt i den muslimska världen mördas varje år av hedersrelaterade skäl.
Det är en typ av artiklar som vi aldrig skulle få läsa i svenska tidningar. Våra bjäbbande feminister av alla kulörer har valt lite ofarligare mål att ge sig på, som till exempel olika färger på kläder för pojkar och flickor.
Anpassningen har redan börjat, visserligen i liten skala, men det går att ana att våra politiker inte kommer att försumma tillfället att skaffa sig en väljarbas bland " nysvenskara ".
Fler män än kvinnor röstade i valet 2010 på sverigedemokraterna. Bland svenska kvinnor finns ofta en dumsnäll naivitet om vad ett framtida muslimanpassat samhälle kommer att innebära för deras döttrars döttrar.
Det är en sak att kvittra stjärnögt om roliga grönsaker, spännande kryddor och färgstarka danser, en annan sak att se konsekvenserna av sin okunnighet.
En svensk kvinna som välkomnar den muslimska massinvandringen är att likna vid en jude i Ukraina som ansöker om att få delta i någon av de Einsatzgruppen som tyska armén satte upp i samband med invasionen av Sovjetunionen.
Robert Fisk, brittisk journalist och vänsterliberal skriver i The Independent om det faktum, att lågt räknat, 20000 kvinnor framför allt i den muslimska världen mördas varje år av hedersrelaterade skäl.
Det är en typ av artiklar som vi aldrig skulle få läsa i svenska tidningar. Våra bjäbbande feminister av alla kulörer har valt lite ofarligare mål att ge sig på, som till exempel olika färger på kläder för pojkar och flickor.
måndag 21 mars 2011
Inte för extrem för Expo
Dagens Nyheter har i artikelserien “ Ung och extrem” skildrat extremismen inom en rad skilda områden: fotbollshuliganer, militanta djurrättsaktivister, högerextremister och islamister.
Som vanligt i media har Dagens Nyheter inte haft utrymme för vänsterextrema våldsverkare.
Peter Gill, professor vid Högskolan i Gävle, betecknar i den avlutande artikeln om unga extremister, dem som “…intelligenta och välutbildade unga män och kvinnor som brinner av en stark politisk och religiös tro…”.
Det stämmer att medelåldern är låg för majoriteten av det aktuella klientelet.
Framför allt när det handlar om våldsbrottslingar inom den s.k. autonoma miljön finns en missuppfattning att aktivisterna tillhör en välutbildad medelklass. Även om det finns ett korn av sanning i det, är det långt ifrån hela sanningen.
En annan uppfattning som förts fram av elaka tungor är att vänsterextremister ytterst sällan får schavottera i media tack vare att de kommer från en miljö som innebär att deras föräldrar mycket väl kan tänkas höra hemma i journalistskrået eller inom övriga mediabranschen.
Underförstått: därmed är journalister ovilliga att skriva om den s.k autonoma miljön.
Dennis Thelning och Martin Anders Fredriksson är två av den grupp av unga, och inte så unga, våldspsykopater som inte stämmer med den vanliga uppfattningen om vänsterextremisters klasstillhörighet.
Dennis Thelning
Dennis Thelning, intervjuad i tidningen Offensiv 2003 berättade att han har läst Kommunistiska manifestet av Karl Marx, men att den var tung att läsa. Thelning ger inte intryck av att klara av mer avancerad text än baksidan på ett mjölkpaket.
Thelning har bland annat gjort sig skyldig till ett brutalt knivöverfall i samband med en klotterincident vid Alviks tunnelbanestation i juni 2009, då en förbipasserande man blev utsatt för Thelnings och hans kumpaners revolutionära vrede.
På ett polisfoto påminner Thelning om en av de utvecklingsstörda barn från rumänska barnhem, vars eländiga existens omvärlden blev varse i samband med Ceauşescu fall hösten 1989. Samma sinneslöa tomma blick, hållning som en säck potatis. Ingenting som utstrålar revolutionär glöd direkt.
Det är inte bilden av en ung välutbildad man som brinner för sin övertygelse. Thelning liknar med kuslig precision en av de många missanpassade personer som redan i tonåren skaffat sig gedigen erfarenhet från BUP ( barnpsykiatri och ungdomspsykiatri).
Thelning har framtiden utstakad. Efter den obligatoriska tioåriga anstaltstillvaron, kombinerad med diverse åtgärder från samhällets sida att få vraket på rätt köl, kan Thelning dra sig tillbaka med sjukpension redan innan han ens fyllt trettio.
Martin Anders Fredriksson
Bloggaren Solguru skriver om en annan av de havererade våldspsykopaterna, 30-årige Martin Anders Fredriksson.
Fredriksson som gjort sig skyldig till en rad grova brott, bland annat misshandel, är inte heller en av den autonoma rörelsens juveler.
För elva år sedan stod han inför rätta åtalad för att ha bränt ner en McDonaldsrestaurant i Linköping, tillsammans med Joel Bjurströmer– Almgren och Axel Kumlien.
Det är inte så vanligt att styrelseledamöter i ett aktiebolag har skyddade uppgifter. Såvida de inte sitter i ett företag som är en täckmantel för till exempel ett kriminellt MC-gäng. Det finns gott om den typen av företag, inte minst inom bygg– och transportbranschen.
Martin Anders Fredriksson sitter i styrelsen för bolaget Piscatus, som bildades hösten 2010, tillsammans med Mikael Ekman och Robert Aschberg.
Piscatus ska enlig stadgarna ägna sig åt litterärt och konstnärligt skapande. Jag vet inte om det handlar om ett terapiprojekt i samarbete med Frivården, men vad som helst som skyddar allmänheten från Fredriksson är av godo.
En pikant detalj: den privata underrättelsetjänsten Expo har under hela sin existens ekonomiskt stöttas genom donationer. Man har bland annat utnyttjat sin påstådda kamp mot antisemitism för att tigga pengar från judisktägda företag. Bland annat McDonalds.
Som vanligt i media har Dagens Nyheter inte haft utrymme för vänsterextrema våldsverkare.
Peter Gill, professor vid Högskolan i Gävle, betecknar i den avlutande artikeln om unga extremister, dem som “…intelligenta och välutbildade unga män och kvinnor som brinner av en stark politisk och religiös tro…”.
Det stämmer att medelåldern är låg för majoriteten av det aktuella klientelet.
Framför allt när det handlar om våldsbrottslingar inom den s.k. autonoma miljön finns en missuppfattning att aktivisterna tillhör en välutbildad medelklass. Även om det finns ett korn av sanning i det, är det långt ifrån hela sanningen.
En annan uppfattning som förts fram av elaka tungor är att vänsterextremister ytterst sällan får schavottera i media tack vare att de kommer från en miljö som innebär att deras föräldrar mycket väl kan tänkas höra hemma i journalistskrået eller inom övriga mediabranschen.
Underförstått: därmed är journalister ovilliga att skriva om den s.k autonoma miljön.
Dennis Thelning och Martin Anders Fredriksson är två av den grupp av unga, och inte så unga, våldspsykopater som inte stämmer med den vanliga uppfattningen om vänsterextremisters klasstillhörighet.
Dennis Thelning
Dennis Thelning, intervjuad i tidningen Offensiv 2003 berättade att han har läst Kommunistiska manifestet av Karl Marx, men att den var tung att läsa. Thelning ger inte intryck av att klara av mer avancerad text än baksidan på ett mjölkpaket.
Thelning har bland annat gjort sig skyldig till ett brutalt knivöverfall i samband med en klotterincident vid Alviks tunnelbanestation i juni 2009, då en förbipasserande man blev utsatt för Thelnings och hans kumpaners revolutionära vrede.
På ett polisfoto påminner Thelning om en av de utvecklingsstörda barn från rumänska barnhem, vars eländiga existens omvärlden blev varse i samband med Ceauşescu fall hösten 1989. Samma sinneslöa tomma blick, hållning som en säck potatis. Ingenting som utstrålar revolutionär glöd direkt.
Det är inte bilden av en ung välutbildad man som brinner för sin övertygelse. Thelning liknar med kuslig precision en av de många missanpassade personer som redan i tonåren skaffat sig gedigen erfarenhet från BUP ( barnpsykiatri och ungdomspsykiatri).
Thelning har framtiden utstakad. Efter den obligatoriska tioåriga anstaltstillvaron, kombinerad med diverse åtgärder från samhällets sida att få vraket på rätt köl, kan Thelning dra sig tillbaka med sjukpension redan innan han ens fyllt trettio.
Martin Anders Fredriksson
Bloggaren Solguru skriver om en annan av de havererade våldspsykopaterna, 30-årige Martin Anders Fredriksson.
Fredriksson som gjort sig skyldig till en rad grova brott, bland annat misshandel, är inte heller en av den autonoma rörelsens juveler.
För elva år sedan stod han inför rätta åtalad för att ha bränt ner en McDonaldsrestaurant i Linköping, tillsammans med Joel Bjurströmer– Almgren och Axel Kumlien.
Det är inte så vanligt att styrelseledamöter i ett aktiebolag har skyddade uppgifter. Såvida de inte sitter i ett företag som är en täckmantel för till exempel ett kriminellt MC-gäng. Det finns gott om den typen av företag, inte minst inom bygg– och transportbranschen.
Martin Anders Fredriksson sitter i styrelsen för bolaget Piscatus, som bildades hösten 2010, tillsammans med Mikael Ekman och Robert Aschberg.
Piscatus ska enlig stadgarna ägna sig åt litterärt och konstnärligt skapande. Jag vet inte om det handlar om ett terapiprojekt i samarbete med Frivården, men vad som helst som skyddar allmänheten från Fredriksson är av godo.
En pikant detalj: den privata underrättelsetjänsten Expo har under hela sin existens ekonomiskt stöttas genom donationer. Man har bland annat utnyttjat sin påstådda kamp mot antisemitism för att tigga pengar från judisktägda företag. Bland annat McDonalds.
söndag 20 mars 2011
Sarnecki avslöjar sanningen igen
En ny svensk studie som handlar om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken har genomförts och visar, enligt vad som framkommit i mediarapporteringen, att brottsbenägenhet avgörs av uppväxtmiljö.
Som de flesta svenskar vid det här laget känner till är personer med invandrarbakgrund kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken. Ju grövre brott desto större är överrepresentationen.
Den nyligen publicerade och fullständigt revolutionerande undersökningen visar att det är mer sannolikt att en ung man som växer upp i Äppelviken, Nacka, Örgryte eller Norrtälje är mindre benägen att begå brott än den som vuxit upp i Rinkeby, Fittja, Bergsjön eller Kronoparken ( “ utsatt stadsdel “ i Karlstad).
Det krävdes en professor tillsammans med tre forskare och erfarna kriminologer för att komma till den häpnadsväckande slutsatsen. Igen.
Har ordet sunt förnuft försvunnit ur Svenska Akademins ordlista ?
Vi som inte är kriminologer med trettio års erfarenhet och kilometer med rapporter, studier och andra undersökningar i bagaget hade aldrig klarat av att komma till denna slutsats.: Unga män ur underklassen begår fler brott än unga män ur medelklassen.
Det finns en hake i forskarnas resonemang. Jag väljer ett närliggande exempel:
En grupp asylsökande unga män, s.k. ensamkommande flyktingbarn, eskorterade av en flock vårdare gav sig för en tid sedan, på några 11-åriga flickor på ett offentligt bad i en Stockholmsförort.
Hur mycket jag än försöker kan jag inte upptäcka någon koppling mellan arbetsmarknadspolitik, diskriminering, segregation och den här typen av brott.
Det går helt enkelt inte, åtminstone för den som inte är kriminologprofessor, att se ett samband mellan att ge sig på minderåriga flickor och invandrares påstådda utsatthet i ett socioekonomiskt perspektiv.
Hur skulle Sarnecki förklara en incident av detta slag ?
Frustration över att ännu inte erbjudits ett kvalificerat arbete i sitt nya hemland ?
Undersökningen, som förmodligen kommer att som vanligt missuppfattats av den politiska och mediala åsiktsbranschen, påstås slå hål på den s. k främlingsfientligheten. Tvärtom. Den bara visar för tusende gången att vi som vill stoppa den förödande massinvandringen har rätt.
Sarnecki ger oss argumenten och han, sin professorstitel till trots, är för inskränkt och insnöad för att inse det.
Eftersom en stor del av de invandrare som kommit till Sverige de senaste decennierna, på grund av sin låga socioekonomiska status, är predestinerade att utgöra en brottsbenägen etniskt definierad underklass, varför ska vi då importera en ännu större grupp av
samma sort ?
Var finns logiken ?
“ Att folk får jobb när de kommer till Sverige så fort som det bara går är det mest centrala” hävdar Sarnecki.
Just det.
Med en öppen arbetslöshet på omkring 400 000 personer och en dold arbetslöshet som förmodligen uppgår till åtminstone 50000 personer är det inte självklart att lediga och nya arbeten i första hand går till nyanlända asylsökare, personer som beviljats PUT och deras anhöriga.
Logiken är så klar som den någonsin kan vara: Fler invandrare till Sverige, betyder fler arbetslösa vilket betyder högre brottslighet.
Det finns ingen som hävdar att invandrare skulle tillhöra en mer brottsbenägen kultur, även om ett gäng unga kosovoalbaner hävdade motsatsen för några år sedan i ett reportage från Landskrona.
Det mångkulturella samhällets fullständiga sammanbrott kommer antagligen att dröja ytterligare ett, eller två decennier, eller också kan sammanbrottet komma lika snabbt och oväntat som i DDR 1989.
Om invandrarkriminaliteten är så starkt kopplad till situationen på arbetsmarknaden, som Sarnecki och hans forskargrupp hävdar, lär kollapsen komma fortare än vi anat.
Som de flesta svenskar vid det här laget känner till är personer med invandrarbakgrund kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken. Ju grövre brott desto större är överrepresentationen.
Den nyligen publicerade och fullständigt revolutionerande undersökningen visar att det är mer sannolikt att en ung man som växer upp i Äppelviken, Nacka, Örgryte eller Norrtälje är mindre benägen att begå brott än den som vuxit upp i Rinkeby, Fittja, Bergsjön eller Kronoparken ( “ utsatt stadsdel “ i Karlstad).
Det krävdes en professor tillsammans med tre forskare och erfarna kriminologer för att komma till den häpnadsväckande slutsatsen. Igen.
Har ordet sunt förnuft försvunnit ur Svenska Akademins ordlista ?
Vi som inte är kriminologer med trettio års erfarenhet och kilometer med rapporter, studier och andra undersökningar i bagaget hade aldrig klarat av att komma till denna slutsats.: Unga män ur underklassen begår fler brott än unga män ur medelklassen.
Det finns en hake i forskarnas resonemang. Jag väljer ett närliggande exempel:
En grupp asylsökande unga män, s.k. ensamkommande flyktingbarn, eskorterade av en flock vårdare gav sig för en tid sedan, på några 11-åriga flickor på ett offentligt bad i en Stockholmsförort.
Hur mycket jag än försöker kan jag inte upptäcka någon koppling mellan arbetsmarknadspolitik, diskriminering, segregation och den här typen av brott.
Det går helt enkelt inte, åtminstone för den som inte är kriminologprofessor, att se ett samband mellan att ge sig på minderåriga flickor och invandrares påstådda utsatthet i ett socioekonomiskt perspektiv.
Hur skulle Sarnecki förklara en incident av detta slag ?
Frustration över att ännu inte erbjudits ett kvalificerat arbete i sitt nya hemland ?
Undersökningen, som förmodligen kommer att som vanligt missuppfattats av den politiska och mediala åsiktsbranschen, påstås slå hål på den s. k främlingsfientligheten. Tvärtom. Den bara visar för tusende gången att vi som vill stoppa den förödande massinvandringen har rätt.
Sarnecki ger oss argumenten och han, sin professorstitel till trots, är för inskränkt och insnöad för att inse det.
Eftersom en stor del av de invandrare som kommit till Sverige de senaste decennierna, på grund av sin låga socioekonomiska status, är predestinerade att utgöra en brottsbenägen etniskt definierad underklass, varför ska vi då importera en ännu större grupp av
samma sort ?
Var finns logiken ?
“ Att folk får jobb när de kommer till Sverige så fort som det bara går är det mest centrala” hävdar Sarnecki.
Just det.
Med en öppen arbetslöshet på omkring 400 000 personer och en dold arbetslöshet som förmodligen uppgår till åtminstone 50000 personer är det inte självklart att lediga och nya arbeten i första hand går till nyanlända asylsökare, personer som beviljats PUT och deras anhöriga.
Logiken är så klar som den någonsin kan vara: Fler invandrare till Sverige, betyder fler arbetslösa vilket betyder högre brottslighet.
Det finns ingen som hävdar att invandrare skulle tillhöra en mer brottsbenägen kultur, även om ett gäng unga kosovoalbaner hävdade motsatsen för några år sedan i ett reportage från Landskrona.
Det mångkulturella samhällets fullständiga sammanbrott kommer antagligen att dröja ytterligare ett, eller två decennier, eller också kan sammanbrottet komma lika snabbt och oväntat som i DDR 1989.
Om invandrarkriminaliteten är så starkt kopplad till situationen på arbetsmarknaden, som Sarnecki och hans forskargrupp hävdar, lär kollapsen komma fortare än vi anat.
torsdag 17 mars 2011
Anpassad tolerans
Skånepartiet och dess ledare Carl P Herslow har friats i ett tryckfihetsmål nyligen. Partiets affisch visade profeten Muhammed tillsammans med en naken 9-årig flicka, som antagligen skulle föreställa hans hustru Aisha.
Muhammed var 53 år när han gifte sig med sin barnbrud. Affischen frågade retoriskt: “ Är det sådana bröllop vi vill se i Skåne ?”.
Det behöver vi förmodligen aldrig göra. Det brukar skötas snyggt i hemlandet. Pedofili är på samma sätt som homosexualitet en uråldrig muslimsk tradition.I ett samhälle där ogifta unga män och kvinnor tvingas leva åtskilda, och där fattigdom omöjliggör familjebildning, måste inte sällan den sexuella driften få utlopp på andra sätt än mellan man och kvinna.
Dagens Nyheters ledarskribent, Erik Helmersson skriver:
“Jag har så svårt att förstå det där behovet, inom både politik och konst, att göra människor förtvivlade med provokationer mot något de håller heligt. “
Låt oss backa tretton år tillbaka i tiden, till 1998. Den av svenska kulturetablissemanget hyllade fotografen och trendflatan Elisabeth Ohlson Wallin, hade skapat ett fotografiskt verk vid namn “ Ecce Homo”.
Det var en serie bilder som visade en naken Jesus i sällskap med homofiler. Många kristna tog illa vid sig, det blev en hel del protester. I Linköping möttes syrianer, som demonstrerade mot kränkningen av deras tro, med stenar från maskerade vänsterextremister. En något udda upplevelse: antirasister som överföll invandrare, men logik har ju aldrig varit utmärkande för detta gatuslödder.
Kommer ni ihåg hur företrädare för media och kulturetablissemanget förklarade att det var både fel och onödigt att kränka kristna ?
Det är klar att ni inte gör, för det skedde aldrig.
Tvärtom. Svenska kyrkan öppnade sina portar för Ohlson Wallin. Bilderna visades i Uppsala Domkyrka. Det är svårt att föreställa sig Herslows pedofilbild i en moské i Stockholm eller i Malmö.
Senare har Elisabeth Ohlson Wallin, blivit känd för fler provokativa fotoutställningar, där hon bland annat skildrat våldet mot homosexuella i den katolska världen
En egendomlig slump har medfört att hon helt enkelt inte haft tid att skildra behandlingen av homosexuella i muslimska länder. Inte ett enda foto föreställande ett par homosexuella män som dinglar från en lyftkran i Teheran.
Det skulle vara alldeles för känsligt i ett samhälle där etablissemanget utför ständiga knäfall inför den muslimska minoriteten. Vernissagepubliken skulle få svårt att skölja ner sherryn och riskera att sätta kanapén i halsen vid anblicken av upphängda bögar. Dessutom skulle nog varken Ohlson Wallin, eller hennes grannar, uppskatta en yxbeväpnad muslim utanför porten på chica Stockholms Söder.
Helmerson är inte trovärdig. Lika lite som det övriga etablissemanget som ständigt gett prov på anpassad tolerans.
Muhammed var 53 år när han gifte sig med sin barnbrud. Affischen frågade retoriskt: “ Är det sådana bröllop vi vill se i Skåne ?”.
Det behöver vi förmodligen aldrig göra. Det brukar skötas snyggt i hemlandet. Pedofili är på samma sätt som homosexualitet en uråldrig muslimsk tradition.I ett samhälle där ogifta unga män och kvinnor tvingas leva åtskilda, och där fattigdom omöjliggör familjebildning, måste inte sällan den sexuella driften få utlopp på andra sätt än mellan man och kvinna.
Dagens Nyheters ledarskribent, Erik Helmersson skriver:
“Jag har så svårt att förstå det där behovet, inom både politik och konst, att göra människor förtvivlade med provokationer mot något de håller heligt. “
Låt oss backa tretton år tillbaka i tiden, till 1998. Den av svenska kulturetablissemanget hyllade fotografen och trendflatan Elisabeth Ohlson Wallin, hade skapat ett fotografiskt verk vid namn “ Ecce Homo”.
Det var en serie bilder som visade en naken Jesus i sällskap med homofiler. Många kristna tog illa vid sig, det blev en hel del protester. I Linköping möttes syrianer, som demonstrerade mot kränkningen av deras tro, med stenar från maskerade vänsterextremister. En något udda upplevelse: antirasister som överföll invandrare, men logik har ju aldrig varit utmärkande för detta gatuslödder.
Kommer ni ihåg hur företrädare för media och kulturetablissemanget förklarade att det var både fel och onödigt att kränka kristna ?
Det är klar att ni inte gör, för det skedde aldrig.
Tvärtom. Svenska kyrkan öppnade sina portar för Ohlson Wallin. Bilderna visades i Uppsala Domkyrka. Det är svårt att föreställa sig Herslows pedofilbild i en moské i Stockholm eller i Malmö.
Senare har Elisabeth Ohlson Wallin, blivit känd för fler provokativa fotoutställningar, där hon bland annat skildrat våldet mot homosexuella i den katolska världen
En egendomlig slump har medfört att hon helt enkelt inte haft tid att skildra behandlingen av homosexuella i muslimska länder. Inte ett enda foto föreställande ett par homosexuella män som dinglar från en lyftkran i Teheran.
Det skulle vara alldeles för känsligt i ett samhälle där etablissemanget utför ständiga knäfall inför den muslimska minoriteten. Vernissagepubliken skulle få svårt att skölja ner sherryn och riskera att sätta kanapén i halsen vid anblicken av upphängda bögar. Dessutom skulle nog varken Ohlson Wallin, eller hennes grannar, uppskatta en yxbeväpnad muslim utanför porten på chica Stockholms Söder.
Helmerson är inte trovärdig. Lika lite som det övriga etablissemanget som ständigt gett prov på anpassad tolerans.
En folkhemsk betraktelse
Tranås är centralort i Tranås kommun i Jönköpings län. Den har bevarat sin prägel av villa – och trädgårdsstad
Staden är, förutom att ha varit känd för sin päls– och skinnvaruindustri, också känd för sin store son: Den legendariske journalisten Lennart Hyland.
I december 2010 fick staden ytterligare en kändis. Den 31 årige självmordsbombaren Taimour Abdulwahab.
Det ligger en djup symbolik i detta. Vad jag vet har inte någon reflekterat över det.
Lennart Hyland, okänd för den yngre generationen, men för den som växte upp på 1960-talet var han tveklöst en symbol och senare ikon för det svenska folkhemmet under dess allra mest sägenomspunna epok.
En liten ort i Östergötland och två män från helt skilda världar:
Lennart Hyland, journalisten och tv-personligheten, som mer än någon annan svensk har fått stått som symbol för folkhemmet.
Taimour Abdulwahab, självmordsbombaren från Irak som återgäldade den generositet som hans föräldrar visats av Sverige med att iscensätta ett misslyckat blodbad på ett slumpmässigt urval av dess befolkning.
Det var ett annat samhälle. Tv erbjöd en kanal i svart-vitt. Där fanns inga McDonalds-restauranger eller pizzerior. Den som snabbt ville stilla sin hunger fick nöja sig med en kokt med bröd i korvkiosken. Chiabatta, fallafel och langos var okända ord.
Svenskarna hade börjat resa på charterresor, framför allt till Spanien och Italien. Bilen var fortfarande för många svenskar en staussymbol. Anspråken var låga, de flesta svenskar tillbringade semestern antingen hemma eller hos släkten på landet.
Kärnfamiljen dominerade. Hemmafruarna, vilka utgjorde majoriteten av de gifta kvinnorna, hade maten i ordning när mannen kom hem klockan fem, Att gå på bio var lite högtidligt, att prassla med rullen “ Gammaldags nickel” under reklamen var en del av en efterlängtad ritual. Långhåriga popband chockerade den ovana allmänheten och blåjeans var på snudd ett uttryck för revolt mot en trångsynt vuxenvärld..
Vi som kritiserar föreställningarna om det s.k mångkulturella samhället och massinvandringen beskylls ofta för att nostalgiskt längta tillbaka till en påstådd idyll som aldrig fanns.
Nej, livet var ingen idyll, varken under 1960-talet eller under någon annan tid i mänsklighetens historia. Det är självklart så banalt att det inte ens behövs påpekas.
Svenskarna behövde åtminstone inte vara rädda för att mördas av en muslimsk invandrare.
Under 1960-talet visste vi inte vad vi saknade och kunde inte ens ana vad vi behövde. Det hade gått ganska bra för Sverige ända sedan slutet av 1940-talet. 1970 var Sverige världens rikaste land, sedan dess har det gått stadigt utför.
Vi visste ännu inte att vi saknade kultur och de barn som växte upp förstod aldrig hur töntigt det var att dansa små grodorna runt midsommarstången
Vi visste inte ännu hur mycket vi behövde unga män från Mellanöstern och Afrika, utstyrda i gymnastikbyxor med revär, tjocka gudlänkar och ful bakvänd keps på huvudet, som stod på en scen och utstötte diverse oartikulerade läten och råmanden om polisbrutalitet, häftiga smycken och bilar samt segregation.
Det gick ganska bra i alla fall.
Den svenska modellen
Svenska företag hävdade sig bra i den internationella konkurrensen, företag som byggde på uppfinningar och innovationer som gjorts redan i början av seklet blev i en del fall världsledande.
Den erfarne ingenjören blev själva sinnebilden för världens modernaste land. Sverige såg ut att bli det första land någonsin som lyckades, tack vare den historiska kompromissen mellan arbete och kapital, skapa ett modernt och jämlikt välfärdssamhälle som skulle väcka avund i resten av världen.
Den svenska modellen, kännetecknad av samspel mellan privatledda exportföretag, en växande offentlig sektor och starka fackföreningar bidrog till framgångarna.
Den snabba tillväxten gjorde det möjligt att bygga välfärdssystemen: barnbidrag, ATP, allmän sjukförsäkring, förskola och utökad semester.
Vi skulle aldrig ha kunnat föreställa oss hur de sociala reformerna, byggda av generationer av svenskar en dag skulle exploaterats hämningslöst av invandrare från Tredje världen.
Att somaliska ensamstående sjubarnsmödrar, ekonomiska migranter från världens mest efterblivna kultur, den muslimska, samt allsköns oidentifierat fattigfolk en dag skulle bedriva hämningslös rovdrift på en mödosamt uppbyggd välfärdstat gick inte ens att föreställa sig i sin värsta mardröm.
Vi hade aldrig kunnat förutse att denna exempellösa exploatering av ett västerländskt välfärdssamhälle inte bara skulle accepteras av våra politiker, av det mediala och politiska etablissemanget, utan också uppmuntras.
Tanken att bli utpekad som rasist eller främlingsfientlig på grund av invändningar mot att bli utnyttjad av horder av muslimska migranter tedde sig så absurd så den snarare hörde hemma i en annan värld.
Sverige var ett mindre spännande land på 1960-talet. Det är sant. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att människor som påstod sig ha flytt förtryck och fattigdom hatade oss så mycket att de var beredda att mörda oss.
Kulturlivet blomstrade trots att det enbart utövades av svenskar
Kulturlivet blomstrade, författare och poeter som Göran Palm, Sonja Åkesson, P O Enqvist, Sven Delblanc och PC Jersild slog igenom och kom att bli företrädare för det moderna samhället som även riktade sina blickar ut mot världen.
På många sätt var 1960-talet en höjdpunkt i svensk kulturhistoria. Povel Ramel, Hasse och Tage, Lars Ahlin. Schlager, arkitektur, film, och revy blomstrade i ett samhälle som yrvaket vaknat upp och nyfiket betraktade inte bara sig självt utan även omvärlden.
Politiskt engagerade författare läste Frantz Fanon och Herbert Marcuse, tog ställning för de svarta i USA och Sydafrika. Idealismen gick sällan att urskilja från den ganska typiskt svenska naiviteten.
På tv kunde vi på nyheterna se kornigt svartvita bilder från negerghetton i USA, där brandmännen blev attackerade med stenar och pistolskott. Få av oss anade att samma scener fyrtio år senare skulle utspelas i vårt eget land.
Vi visste inte ännu att vi saknade kultur, och att det enda sättet att komma till rätta med det var släppa in en miljon lågutbildade och analfabeter från framför allt den muslimska världen.
Den som 1965 hade förutspått att det vanligaste namnet på en nyfödd Malmöbo fyrtio år senare skulle vara Mohammed hade tveklöst betraktas som sinnessvag av sin omgivning.
Priset som vi har tvingats betala för ett samhälle, som definitivt är mer spännande än Hylands Sverige, har varit högt. Orimligt högt. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab säger lika mycket och kan fungera lika väl, som en symbol för vår tid som Hyland gjorde för ett länge sedan raserat folkhem.
Fotnot: Under 1960-talet använde tidningarna och tv fortfarande uttycken neger, negerghetto och negerproblem.
.
Staden är, förutom att ha varit känd för sin päls– och skinnvaruindustri, också känd för sin store son: Den legendariske journalisten Lennart Hyland.
I december 2010 fick staden ytterligare en kändis. Den 31 årige självmordsbombaren Taimour Abdulwahab.
Det ligger en djup symbolik i detta. Vad jag vet har inte någon reflekterat över det.
Lennart Hyland, okänd för den yngre generationen, men för den som växte upp på 1960-talet var han tveklöst en symbol och senare ikon för det svenska folkhemmet under dess allra mest sägenomspunna epok.
En liten ort i Östergötland och två män från helt skilda världar:
Lennart Hyland, journalisten och tv-personligheten, som mer än någon annan svensk har fått stått som symbol för folkhemmet.
Taimour Abdulwahab, självmordsbombaren från Irak som återgäldade den generositet som hans föräldrar visats av Sverige med att iscensätta ett misslyckat blodbad på ett slumpmässigt urval av dess befolkning.
Det var ett annat samhälle. Tv erbjöd en kanal i svart-vitt. Där fanns inga McDonalds-restauranger eller pizzerior. Den som snabbt ville stilla sin hunger fick nöja sig med en kokt med bröd i korvkiosken. Chiabatta, fallafel och langos var okända ord.
Svenskarna hade börjat resa på charterresor, framför allt till Spanien och Italien. Bilen var fortfarande för många svenskar en staussymbol. Anspråken var låga, de flesta svenskar tillbringade semestern antingen hemma eller hos släkten på landet.
Kärnfamiljen dominerade. Hemmafruarna, vilka utgjorde majoriteten av de gifta kvinnorna, hade maten i ordning när mannen kom hem klockan fem, Att gå på bio var lite högtidligt, att prassla med rullen “ Gammaldags nickel” under reklamen var en del av en efterlängtad ritual. Långhåriga popband chockerade den ovana allmänheten och blåjeans var på snudd ett uttryck för revolt mot en trångsynt vuxenvärld..
Vi som kritiserar föreställningarna om det s.k mångkulturella samhället och massinvandringen beskylls ofta för att nostalgiskt längta tillbaka till en påstådd idyll som aldrig fanns.
Nej, livet var ingen idyll, varken under 1960-talet eller under någon annan tid i mänsklighetens historia. Det är självklart så banalt att det inte ens behövs påpekas.
Svenskarna behövde åtminstone inte vara rädda för att mördas av en muslimsk invandrare.
Under 1960-talet visste vi inte vad vi saknade och kunde inte ens ana vad vi behövde. Det hade gått ganska bra för Sverige ända sedan slutet av 1940-talet. 1970 var Sverige världens rikaste land, sedan dess har det gått stadigt utför.
Vi visste ännu inte att vi saknade kultur och de barn som växte upp förstod aldrig hur töntigt det var att dansa små grodorna runt midsommarstången
Vi visste inte ännu hur mycket vi behövde unga män från Mellanöstern och Afrika, utstyrda i gymnastikbyxor med revär, tjocka gudlänkar och ful bakvänd keps på huvudet, som stod på en scen och utstötte diverse oartikulerade läten och råmanden om polisbrutalitet, häftiga smycken och bilar samt segregation.
Det gick ganska bra i alla fall.
Den svenska modellen
Svenska företag hävdade sig bra i den internationella konkurrensen, företag som byggde på uppfinningar och innovationer som gjorts redan i början av seklet blev i en del fall världsledande.
Den erfarne ingenjören blev själva sinnebilden för världens modernaste land. Sverige såg ut att bli det första land någonsin som lyckades, tack vare den historiska kompromissen mellan arbete och kapital, skapa ett modernt och jämlikt välfärdssamhälle som skulle väcka avund i resten av världen.
Den svenska modellen, kännetecknad av samspel mellan privatledda exportföretag, en växande offentlig sektor och starka fackföreningar bidrog till framgångarna.
Den snabba tillväxten gjorde det möjligt att bygga välfärdssystemen: barnbidrag, ATP, allmän sjukförsäkring, förskola och utökad semester.
Vi skulle aldrig ha kunnat föreställa oss hur de sociala reformerna, byggda av generationer av svenskar en dag skulle exploaterats hämningslöst av invandrare från Tredje världen.
Att somaliska ensamstående sjubarnsmödrar, ekonomiska migranter från världens mest efterblivna kultur, den muslimska, samt allsköns oidentifierat fattigfolk en dag skulle bedriva hämningslös rovdrift på en mödosamt uppbyggd välfärdstat gick inte ens att föreställa sig i sin värsta mardröm.
Vi hade aldrig kunnat förutse att denna exempellösa exploatering av ett västerländskt välfärdssamhälle inte bara skulle accepteras av våra politiker, av det mediala och politiska etablissemanget, utan också uppmuntras.
Tanken att bli utpekad som rasist eller främlingsfientlig på grund av invändningar mot att bli utnyttjad av horder av muslimska migranter tedde sig så absurd så den snarare hörde hemma i en annan värld.
Sverige var ett mindre spännande land på 1960-talet. Det är sant. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att människor som påstod sig ha flytt förtryck och fattigdom hatade oss så mycket att de var beredda att mörda oss.
Kulturlivet blomstrade trots att det enbart utövades av svenskar
Kulturlivet blomstrade, författare och poeter som Göran Palm, Sonja Åkesson, P O Enqvist, Sven Delblanc och PC Jersild slog igenom och kom att bli företrädare för det moderna samhället som även riktade sina blickar ut mot världen.
På många sätt var 1960-talet en höjdpunkt i svensk kulturhistoria. Povel Ramel, Hasse och Tage, Lars Ahlin. Schlager, arkitektur, film, och revy blomstrade i ett samhälle som yrvaket vaknat upp och nyfiket betraktade inte bara sig självt utan även omvärlden.
Politiskt engagerade författare läste Frantz Fanon och Herbert Marcuse, tog ställning för de svarta i USA och Sydafrika. Idealismen gick sällan att urskilja från den ganska typiskt svenska naiviteten.
På tv kunde vi på nyheterna se kornigt svartvita bilder från negerghetton i USA, där brandmännen blev attackerade med stenar och pistolskott. Få av oss anade att samma scener fyrtio år senare skulle utspelas i vårt eget land.
Vi visste inte ännu att vi saknade kultur, och att det enda sättet att komma till rätta med det var släppa in en miljon lågutbildade och analfabeter från framför allt den muslimska världen.
Den som 1965 hade förutspått att det vanligaste namnet på en nyfödd Malmöbo fyrtio år senare skulle vara Mohammed hade tveklöst betraktas som sinnessvag av sin omgivning.
Priset som vi har tvingats betala för ett samhälle, som definitivt är mer spännande än Hylands Sverige, har varit högt. Orimligt högt. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab säger lika mycket och kan fungera lika väl, som en symbol för vår tid som Hyland gjorde för ett länge sedan raserat folkhem.
Fotnot: Under 1960-talet använde tidningarna och tv fortfarande uttycken neger, negerghetto och negerproblem.
.
onsdag 16 mars 2011
Batikhäxan från helvetet
Ann-Charlotte Marteus är förmodligen ett välbekant namn för denna bloggs läsare. Så en presentation är överflödig.
Första gången jag stötte på henne var i en artikel på Expressens ledarsida maj 2008.
Marteus inleder sin artikel med att förklara för Expressens läsare “ Den här veckan hatar jag Österrike. Det känns bra tack”.
Det tror vi säkert. Ann-Charlotte. Du hittar garanterat något att hata varje vecka.
Hon fortsätter med att berätta att hon mår bra. Jag tror hon ljuger. En människa som mår bra uttrycker sig inte som Marteus. Inte en chans. Hon har inte en skruv lös. Hon har en hel kartong fylld till bredden med lösa skruvar. Samt en del annat bråte. Det som inte fick plats i garderoben för alla skeletten.
Nåväl, Marteus har varit i Wien och ogillar det hon sett. Det är alldeles för rent, prydligt och välstädat. Alldeles för hård social kontroll. Det tycker inte Marteus om.
“ Rena idyllfascismen” konstaterar Marteus. Förmodligen med den där bittra och griniga grimaschen som lätt associeras till medelålders megäror av Marteus snitt.
Jag arbetade i Tensta i nordvästra Stockholm under ett par år. Marteus skulle ha stormtrivts.
En utbränd personbil stod på en parkering vid en av infarterna. I åtminstone två veckor. På Rörstrandsgatan i exklusivt pursvenska Birkastaden, där Marteus bor, hade den blivit bortforslad efter en halvtimme. De som bor där vill ha dett snyggt och rent omkring sig.
Ann-Charlotte Marteus har lyckats förkroppsliga det allra räligaste hos den allra mest väldresserad av maktens medlöpare: den dumdryga uppblåstheten, obildningen och det gränslösa beteendet.
Hon spelar hämningslöst ut den trotsiga tonåringens flacka aggressivitet som är ägnat att locka fram flatskratten hos den, så av kvällspressen, föraktade genomsnittsläsaren.
Om jag vore anställd på Expressen skulle jag se till att hålla mig tryckt intill väggen när 140 kilo frustande klimakterie-ilska väller fram genom korridoren.
Vi har de journalister vi förtjänar, men är vi så simpla att vi förtjänar Marteus ?
Första gången jag stötte på henne var i en artikel på Expressens ledarsida maj 2008.
Marteus inleder sin artikel med att förklara för Expressens läsare “ Den här veckan hatar jag Österrike. Det känns bra tack”.
Det tror vi säkert. Ann-Charlotte. Du hittar garanterat något att hata varje vecka.
Hon fortsätter med att berätta att hon mår bra. Jag tror hon ljuger. En människa som mår bra uttrycker sig inte som Marteus. Inte en chans. Hon har inte en skruv lös. Hon har en hel kartong fylld till bredden med lösa skruvar. Samt en del annat bråte. Det som inte fick plats i garderoben för alla skeletten.
Nåväl, Marteus har varit i Wien och ogillar det hon sett. Det är alldeles för rent, prydligt och välstädat. Alldeles för hård social kontroll. Det tycker inte Marteus om.
“ Rena idyllfascismen” konstaterar Marteus. Förmodligen med den där bittra och griniga grimaschen som lätt associeras till medelålders megäror av Marteus snitt.
Jag arbetade i Tensta i nordvästra Stockholm under ett par år. Marteus skulle ha stormtrivts.
En utbränd personbil stod på en parkering vid en av infarterna. I åtminstone två veckor. På Rörstrandsgatan i exklusivt pursvenska Birkastaden, där Marteus bor, hade den blivit bortforslad efter en halvtimme. De som bor där vill ha dett snyggt och rent omkring sig.
Ann-Charlotte Marteus har lyckats förkroppsliga det allra räligaste hos den allra mest väldresserad av maktens medlöpare: den dumdryga uppblåstheten, obildningen och det gränslösa beteendet.
Hon spelar hämningslöst ut den trotsiga tonåringens flacka aggressivitet som är ägnat att locka fram flatskratten hos den, så av kvällspressen, föraktade genomsnittsläsaren.
Om jag vore anställd på Expressen skulle jag se till att hålla mig tryckt intill väggen när 140 kilo frustande klimakterie-ilska väller fram genom korridoren.
Vi har de journalister vi förtjänar, men är vi så simpla att vi förtjänar Marteus ?
Falsk marknadsföring
Det har gått trögt att hitta familjehem åt de unga män som officiellt kallas “ ensamkommande flyktingbarn”.
Falsk marknadsföring brukar sällan löna sig. Enda sättet att bli av med männen är förmodligen att dumpa dem på någon villatomt och fort som sjutton skubba därifrån.
En del av männen går kanske att avytra till välvilliga och naiva människor på landsbygden, där det finns gott om människor med stort hjärta och lika stort hus.
Miljöpartister och frireligiösa är överrepresenterade i den här gruppen. Den består av samma människor som betraktar sig som idealister, gärna skänker en slant åt zigenska gatumusikanter, tycker att svälten i U-länderna är de rika ländernas fel samt gärna vill göra en insats för sina medmänniskor, även om det medför att de blir betraktade som omåttligt lättlurade av sin omgivning.
Inte ens den här kategorin brukar köpa grisen i säcken, och tar ogärna en chans med en skäggig ung man från Afghanistan. Låt oss emellertid anta att den den föredömligt filantropiska familjen utanför, till exempel Ovanåker, tar emot en av de unga männen.
Låt oss anta att den ekonomiska ersättningen inte varit avgörande. Eftersom familjen är en svensk genomsnittsfamilj består den av mor och far, en dotter på femton år och en son på nio.
Den unge afghanske mannen blir snart som en son i familjen.Det finns dock en gnagande och växande oro hos mor som får henne att vakna kallsvettig klockan halv tre på natten.
Tänk om Jenny och Ahmed blir ihop. Det är lätt hänt. Femtonåriga flickor går igenom en besvärlig tid, då hormonerna rusar åt alla håll, och ute på landet är tillfällena få att få utlopp för sin pubertetsstorm.
Mor i huset har sett bilder från betongförorterna som omger praktiskt taget varje stor och medelstor svensk stad. Tänk om Jenny och Ahmed blir ihop och flyttar tillsammans till en tvåa på nedre botten i en skamfilad betongbarack på höjden i Nacksta eller Andersberg.
Jenny blir en av de många småbarnsmödrar, som utgör ett betydande inslag i gatubilden i varje miljonprogramsområde med självrespekt. En permanent blåslagen kuschad varelse i Niqab som hasar fram mellan bostaden och Konsum med en klase ungar i släptåg, ända tills den dag då Ahmed fått sitt efterlängtade permanenta uppehållstillstånd och kan ta hit familj och barn.
På ett foto, troligtvis taget på något boende för “ensamkommande flyktingbarn” poserar en ung kvinna med ett barn. I fönstret hänger en röd julstjärna. Barnet är något längre än den unga kvinnan och har hakskägg.
Vill människor bli konstant lurade ?
Finns det en masochistisk drift hos svenskar att gå på samma nit gång på gång?
Räckte det inte med den apatiska barnbluffen som grasserade för några år sedan ?
Det var knappast att tjäna som tjänsteande för bortskämda unga män, från världens mest kvinnoföraktande kulturer, den unga kvinnan drömde om när hon en gång i tiden började på socialhögskolan.
Falsk marknadsföring brukar sällan löna sig. Enda sättet att bli av med männen är förmodligen att dumpa dem på någon villatomt och fort som sjutton skubba därifrån.
En del av männen går kanske att avytra till välvilliga och naiva människor på landsbygden, där det finns gott om människor med stort hjärta och lika stort hus.
Miljöpartister och frireligiösa är överrepresenterade i den här gruppen. Den består av samma människor som betraktar sig som idealister, gärna skänker en slant åt zigenska gatumusikanter, tycker att svälten i U-länderna är de rika ländernas fel samt gärna vill göra en insats för sina medmänniskor, även om det medför att de blir betraktade som omåttligt lättlurade av sin omgivning.
Inte ens den här kategorin brukar köpa grisen i säcken, och tar ogärna en chans med en skäggig ung man från Afghanistan. Låt oss emellertid anta att den den föredömligt filantropiska familjen utanför, till exempel Ovanåker, tar emot en av de unga männen.
Låt oss anta att den ekonomiska ersättningen inte varit avgörande. Eftersom familjen är en svensk genomsnittsfamilj består den av mor och far, en dotter på femton år och en son på nio.
Den unge afghanske mannen blir snart som en son i familjen.Det finns dock en gnagande och växande oro hos mor som får henne att vakna kallsvettig klockan halv tre på natten.
Tänk om Jenny och Ahmed blir ihop. Det är lätt hänt. Femtonåriga flickor går igenom en besvärlig tid, då hormonerna rusar åt alla håll, och ute på landet är tillfällena få att få utlopp för sin pubertetsstorm.
Mor i huset har sett bilder från betongförorterna som omger praktiskt taget varje stor och medelstor svensk stad. Tänk om Jenny och Ahmed blir ihop och flyttar tillsammans till en tvåa på nedre botten i en skamfilad betongbarack på höjden i Nacksta eller Andersberg.
Jenny blir en av de många småbarnsmödrar, som utgör ett betydande inslag i gatubilden i varje miljonprogramsområde med självrespekt. En permanent blåslagen kuschad varelse i Niqab som hasar fram mellan bostaden och Konsum med en klase ungar i släptåg, ända tills den dag då Ahmed fått sitt efterlängtade permanenta uppehållstillstånd och kan ta hit familj och barn.
På ett foto, troligtvis taget på något boende för “ensamkommande flyktingbarn” poserar en ung kvinna med ett barn. I fönstret hänger en röd julstjärna. Barnet är något längre än den unga kvinnan och har hakskägg.
Vill människor bli konstant lurade ?
Finns det en masochistisk drift hos svenskar att gå på samma nit gång på gång?
Räckte det inte med den apatiska barnbluffen som grasserade för några år sedan ?
Det var knappast att tjäna som tjänsteande för bortskämda unga män, från världens mest kvinnoföraktande kulturer, den unga kvinnan drömde om när hon en gång i tiden började på socialhögskolan.
Sommar betyder festival
Om ett par veckor är det vår. Sedan kommer sommaren. Det brukar betyda festivaldags i Tensta, Rinkeby eller Fittja. Näst efter uppbrända bilar är festival i en s.k mångkulturell förort det säkraste tecknet att vi har kommit fram till sommarhalvåret.
Det brukar förlöpa lika slentrianmässigt som Pride. Massor av glada, nyfikna och stolta människor, mycket mat och en hel del musik. På festivalerna i Tensta, Rosengård och Hammarkullen finns dock en betydligt sämre representation av män som gillar att gå omkring i bara tangatrosor och med en färggrann luva på huvudet.
För politiker av olika dignitet ger både festivalen i Tensta och Pride ett tillfälla att värva röster under ett valår.
Antalet så kallade utanförskapsområden har ökat krafttigt de senaste decenniet, men en festival går ju alltid att ordna. Stadsdelsförvaltningen och ett antal välvilliga sponsorer står för fiolerna. Festivalerna är lika spontana som ett första majtåg bestående av gråsossar i Katrineholm, och med samma pliktskyldiga entusiasm.
Åtminstone någon av de rikstäckande tidningarna är där och rapporterar tillsammans med lokaltidningen.
Till festivalen i Tensta kommer besökare från närliggande villaområden i Bromsten och Spånga som låter sig intervjuas med tindrande ögon.
– Jättegott med langos
– Kebaben är fantastisk
– Vad billigt allt är
– Det här måste vi göra om
– Fantastiskt med den här mångfalden
Och så vidare.
Besökarna kan även glädja sig åt att till en ringa penning köpa sig det mest nödvändiga kitsch som inte fick plats i resväskorna senaste gången de var på semester i Benidorm.
Artistuppträdandet omsbesörjs av den obligatoriske rappande araben och en kurdisk musikgrupp.
Det ständiga festivalandet brukar beskrivas som en spontan glädjeyttring och utspelas i framför allt i invandrartäta områden, men ter sig mer och mer som ett krampaktigt försök att dölja en verklighet som är lika fylld av glädje och optimism som Centerns årliga partistämma.
Det brukar förlöpa lika slentrianmässigt som Pride. Massor av glada, nyfikna och stolta människor, mycket mat och en hel del musik. På festivalerna i Tensta, Rosengård och Hammarkullen finns dock en betydligt sämre representation av män som gillar att gå omkring i bara tangatrosor och med en färggrann luva på huvudet.
För politiker av olika dignitet ger både festivalen i Tensta och Pride ett tillfälla att värva röster under ett valår.
Antalet så kallade utanförskapsområden har ökat krafttigt de senaste decenniet, men en festival går ju alltid att ordna. Stadsdelsförvaltningen och ett antal välvilliga sponsorer står för fiolerna. Festivalerna är lika spontana som ett första majtåg bestående av gråsossar i Katrineholm, och med samma pliktskyldiga entusiasm.
Åtminstone någon av de rikstäckande tidningarna är där och rapporterar tillsammans med lokaltidningen.
Till festivalen i Tensta kommer besökare från närliggande villaområden i Bromsten och Spånga som låter sig intervjuas med tindrande ögon.
– Jättegott med langos
– Kebaben är fantastisk
– Vad billigt allt är
– Det här måste vi göra om
– Fantastiskt med den här mångfalden
Och så vidare.
Besökarna kan även glädja sig åt att till en ringa penning köpa sig det mest nödvändiga kitsch som inte fick plats i resväskorna senaste gången de var på semester i Benidorm.
Artistuppträdandet omsbesörjs av den obligatoriske rappande araben och en kurdisk musikgrupp.
Det ständiga festivalandet brukar beskrivas som en spontan glädjeyttring och utspelas i framför allt i invandrartäta områden, men ter sig mer och mer som ett krampaktigt försök att dölja en verklighet som är lika fylld av glädje och optimism som Centerns årliga partistämma.
Det meningsfulla våldet
En israelisk bosättarfamilj, två vuxna och tre barn, den yngsta tre månader har mördats av palestinska terrorister. Okända gärningsmän tog sig in i bosättningen Itamar, in i familjens hus och skar halsen av samtliga i huset.
I den mån händelser av detta slaget överhuvudtaget kommenteras i Sverige brukar det handla om att fördöma våldet, från båda parter, och att ett bestialiska dåd av detta kan skada fredsprocessen. Knappast någon kommer att undvika klyschan om “ det meningslösa våldet”.
Helt fel tänkt. Våldet är i högsta grad meningsfullt.
Om Hamas vill skada den pågående fredsprocessen, som hur som helst är dömd att misslyckas, finns inget bättre sätt än att skära halsen av en judiska bosättarfamilj. Israelerna kommar att med sedvanlig precision likvidera ett antal verkliga eller misstänkta Hamas-män och våldsspiralen kan kan komma igång igen, som den har gjort de senaste sextio åren.
Under inbördeskriget i Algeriet 1954-61 överföll medlemmar ur FLN ( Front Liberation National ) regelmässigt isolerade franska bosättningar och mördade alla dess innevånare. Massakrerna var meningsfulla ur FLN:s synvinkel. Den franska civilbefolkningen skulle bli tillräckligt uppskrämd för att lämna Algeriet.
Våld är sällan så meningslöst som vi inbillar oss.
Tanken på samexistens mellan muslimer och ickemuslimer är absurd och orealistisk oavsett om den förväntas kunna förverkligas i Palestina, Frankrike eller i Sveriga.
De krigförande parterna gör helt enkelt det som de är bäst på: isralerna på konventionell krigföring och att spåra upp samt tillintegöra terrorister, och muslimer i sin tur att skära halsen av spädbarn och flygvärdinnor.
Palestinierna har oturen att ha en fiende som inte vänder andra kinden till. Om de hade haft, säg svenskar i stället för israeler som motståndare, kan vi vara övertygade om att tidningarna beklagat att händelsen skulle kunna utnyttjas av extrema mörkerkrafter samt bett om uräkt.
Om Fredrik Reinfeldt varit israelisk premiärminister hade han tveklöst med sin stereotypt trumpna hundmimik reflexmässigt knäböjt ett extra antal och förklarat:"Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer".
Reinfeldt hade inte kunnat motstå från att fullfölja sin underkastelse med ett besök i närmaste moské.
Mark Steyn om morden i Itamar här
I den mån händelser av detta slaget överhuvudtaget kommenteras i Sverige brukar det handla om att fördöma våldet, från båda parter, och att ett bestialiska dåd av detta kan skada fredsprocessen. Knappast någon kommer att undvika klyschan om “ det meningslösa våldet”.
Helt fel tänkt. Våldet är i högsta grad meningsfullt.
Om Hamas vill skada den pågående fredsprocessen, som hur som helst är dömd att misslyckas, finns inget bättre sätt än att skära halsen av en judiska bosättarfamilj. Israelerna kommar att med sedvanlig precision likvidera ett antal verkliga eller misstänkta Hamas-män och våldsspiralen kan kan komma igång igen, som den har gjort de senaste sextio åren.
Under inbördeskriget i Algeriet 1954-61 överföll medlemmar ur FLN ( Front Liberation National ) regelmässigt isolerade franska bosättningar och mördade alla dess innevånare. Massakrerna var meningsfulla ur FLN:s synvinkel. Den franska civilbefolkningen skulle bli tillräckligt uppskrämd för att lämna Algeriet.
Våld är sällan så meningslöst som vi inbillar oss.
Tanken på samexistens mellan muslimer och ickemuslimer är absurd och orealistisk oavsett om den förväntas kunna förverkligas i Palestina, Frankrike eller i Sveriga.
De krigförande parterna gör helt enkelt det som de är bäst på: isralerna på konventionell krigföring och att spåra upp samt tillintegöra terrorister, och muslimer i sin tur att skära halsen av spädbarn och flygvärdinnor.
Palestinierna har oturen att ha en fiende som inte vänder andra kinden till. Om de hade haft, säg svenskar i stället för israeler som motståndare, kan vi vara övertygade om att tidningarna beklagat att händelsen skulle kunna utnyttjas av extrema mörkerkrafter samt bett om uräkt.
Om Fredrik Reinfeldt varit israelisk premiärminister hade han tveklöst med sin stereotypt trumpna hundmimik reflexmässigt knäböjt ett extra antal och förklarat:"Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer".
Reinfeldt hade inte kunnat motstå från att fullfölja sin underkastelse med ett besök i närmaste moské.
Mark Steyn om morden i Itamar här
Snyggt jobbat Maud
Varningsklockorna började ringa redan för flera år sedan. Sedan dess har det bara gått utför.
När Centerledaren Maud Olofsson deklarerade att “ Hitler gjorde ju tokiga saker" gick det lätt att förstå hur det skulle sluta.
Hon har sagt många konstiga saker de senaste åren.
Hennes senaste griller är att invandrare ska rädda den svenska landsbygden. Eftersom invandrare påstås vara mer välutbildade och driftiga kommer landsbygden att blomstra genom att befolkas av strävsamma entrepenörer från jordens alla hörn.
Om det vore på det viset Olofsson argumenterar, kan vi ställa oss åtminstone två frågor:
Varför har det inte skett tidigare ?
Hur mycket av skattebetalarnas pengar ska slängas i sjön på meningslösa projekt den här gången ?
I samband med en valkampanj, gissningvis 2002, publicerade en tidning, vars namn jag inte minns, ett foto på Maud Olofsson, koncentrerat inbegripen i en diskussion med en anhängare.
Den äldre vitskäggige mannen gav intryck av det klassika bysnillet, en man som har svaret på allt, från sophanteringen i Strömsund till de senaste händelserna i Libyen och naturkatastrofen i Japan. En person som hellre pratar än lyssnar och aldrig har något att säga.
Som Maud Olofsson med andra ord.
Hon har allt mer börjat likna det klassiska bysnillet, med befängda infall och knasiga utspel som varierar från dag till annan.
Hon har beträtt den väg som leder rakt ner i samma träsk där driftkuckun Monica Green plaskar, till många bloggares förtjusning.
2014 kommer Olofsson att ha fullgjort sitt värv att ha skrämt iväg de kvarvarande centerväljarna.
Hon är på god väg, men det finns några kärnväljare kvar att bli av med. Förmodligen kommer det att gå vägen med naturlig avgång. För unga miljömedvetna svenskar är det närmare till hands att välja den riktiga varan, Miljöpartiet, än en tafflig piratkopia.
Från att ha varit det största borgerliga partiet under 1970-talet befinner man sig runt 4 procent idag.
Motståndet mot kärnkraft har ersatts med krav på ännu mer omfattande invandring. Det är ingen valvinnare. Den jordnäre centerpartisten har ersatts av en glad partybög som Fredrik Federley som hellre tillbringar sin tid på Spy bar än en hembygdsgård i Hälsingland.
Snyggt jobbat Maud.
När Centerledaren Maud Olofsson deklarerade att “ Hitler gjorde ju tokiga saker" gick det lätt att förstå hur det skulle sluta.
Hon har sagt många konstiga saker de senaste åren.
Hennes senaste griller är att invandrare ska rädda den svenska landsbygden. Eftersom invandrare påstås vara mer välutbildade och driftiga kommer landsbygden att blomstra genom att befolkas av strävsamma entrepenörer från jordens alla hörn.
Om det vore på det viset Olofsson argumenterar, kan vi ställa oss åtminstone två frågor:
Varför har det inte skett tidigare ?
Hur mycket av skattebetalarnas pengar ska slängas i sjön på meningslösa projekt den här gången ?
I samband med en valkampanj, gissningvis 2002, publicerade en tidning, vars namn jag inte minns, ett foto på Maud Olofsson, koncentrerat inbegripen i en diskussion med en anhängare.
Den äldre vitskäggige mannen gav intryck av det klassika bysnillet, en man som har svaret på allt, från sophanteringen i Strömsund till de senaste händelserna i Libyen och naturkatastrofen i Japan. En person som hellre pratar än lyssnar och aldrig har något att säga.
Som Maud Olofsson med andra ord.
Hon har allt mer börjat likna det klassiska bysnillet, med befängda infall och knasiga utspel som varierar från dag till annan.
Hon har beträtt den väg som leder rakt ner i samma träsk där driftkuckun Monica Green plaskar, till många bloggares förtjusning.
2014 kommer Olofsson att ha fullgjort sitt värv att ha skrämt iväg de kvarvarande centerväljarna.
Hon är på god väg, men det finns några kärnväljare kvar att bli av med. Förmodligen kommer det att gå vägen med naturlig avgång. För unga miljömedvetna svenskar är det närmare till hands att välja den riktiga varan, Miljöpartiet, än en tafflig piratkopia.
Från att ha varit det största borgerliga partiet under 1970-talet befinner man sig runt 4 procent idag.
Motståndet mot kärnkraft har ersatts med krav på ännu mer omfattande invandring. Det är ingen valvinnare. Den jordnäre centerpartisten har ersatts av en glad partybög som Fredrik Federley som hellre tillbringar sin tid på Spy bar än en hembygdsgård i Hälsingland.
Snyggt jobbat Maud.
tisdag 15 mars 2011
När pengarna tog slut försvann engagemanget
I slutet av 1990-talet skapades möjligheter till försörjning för en kategori av människor som inte platsade på den ordinarie arbetsmarknaden. Efter ett par uppmärksammade mord mobiliserade samhället mot s.k nynazister och högerextremister, men även mot MC-gäng.
Bland mordoffren fanns en medlem i syndikalisterna som hade angett en arbetskamrat med fel åsikter och fått honom avskedad.
Den väldresserade socialisten som missuppfattat både vilket land och vilken tid han levde i, belönades för sin gärning med ett par kulor i huvudet istället för det förväntade diplomet i samband med den årliga antirasistgalan på Globen Stockholm.
Bland de verksamheter som startades fanns bland annat "Centrum mot rasism" (CMR) och “Quick Response”. Att gå in på dessa organisationers hemsida idag känns som att gå runt i en omöblerad och spaciös våning. Det ekar tomt. Senaste uppdateringarna på hemsidorna verkar ha skett för tre-fyra år sedan. Nu fungerar verksamheten i stort sett enbart i syfte att snylta på skattebetalarna.
“ Centrum mot rasism” bildades 2003 på dåvarande integrationsminister Mona Sahlins initiativ och skulle fungera som en paraplyorganisation för en hel rad frivilligorganisationer som arbetade mot diskriminering.
En av de föreningens ledande företrädarna var Stig Wallin, som bland annat fått pris för
"Årets vänligaste svensk" 1993.
Wallins dotter och hennes väninna var aktiva i en antirasistisk förening i Härnösand och mördades 1989 av en gemensam kamrat, en eritreansk asylsökare.
Stig Wallin tog tillfället i akt att bli kändis, om man är för gammal för att ställa upp i Idol kan man åtminstone bli känd för att vara snäll resonerade den mediemedvetne Stig Wallin.
Med exklusiva lokaler centralt i Stockholms innerstad och ett antal skattemiljoner satte man igång att bedriva sin verksamhet. Det har inte gått speciellt bra. Visserligen fick föreningen 2005 uppmärksamhet för sitt krav att förbjuda glassen “ Black Nogger “ och ett par år senare lyckades man förbjuda namnet “Negern” på ett kvarter i Karlstad, men uppmärksamheten har inte direkt gagnat organisationen.
För Centrum mot rasism återstår emellertid ännu den slutgiltiga uppgörelsen med den svenska rasimen: att förbjuda glassen " 88:an. Det är visserligen bara ganska intetsägande vanilj- och ischokladglass med nötkrokant. Varenda svensk sjuåring känner till att den egentligen står för "Heil Hitler". Svenska alfabetets åttonde bokstav.
Av organisationens hemsida får besökaren intrycket att dess huvudsakliga arbete består i att prata om rasism och främlingsfientlighet på ett oändligt antal konferenser och seminarier.
Det är en skuggvärld vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden, där man förväntas åstadkomma något av värde. En skyddad verkstad för ett antal havererade existenser som saknar förutsättningar att fungera i arbetslivet.
Det för allmänheten okända Quick Response startades 1998 och tillhörde då Röda Korsets ungdomsförbund. Dess syfte var att granska nyhetsrapportering om invandring, mångfald och främlingsfientlighet. Det som framför allt har skiljt Quick Response från Centrum mot rasism har varit den något lägre medelåldern.
Idag är bara tre personer kvar på Quick Response: En kvinnlig egenföretagere som föreläser om jämställdhets– och genusfrågor, en annan kvinnlig journalist samt en manlig projektledare. För fem-sex år sedan var man ett dussin personer. Arbetet har bland annat gått ut på att föreläsa om frågor kring mångkultur och integration på olika tidningsredaktioner.
Artikelarkivet på organisationens hemsida ger knappast intryck av att engagemanget varit översvallande.
2007 publicerades tjugofyra artiklar jämfört med arton året innan. Det var ändå nästan dubbelt så många som 2003.
2010 publicerades tolv artiklar, vilket i genomsnitt ger en per månad.
2009 hade de anställda på Quick Response gått in i väggen, tyngda av den arbetsbörda det innebar att knåpa ihop nästan en artikel per månad. Åtta sammanlagt för hela året.
Den omänskliga arbetsbelastningen tärde så mycket på de självutnämnda antirasisternas krafter att samtliga, utom de tre kvarvarande, såg sig nödsakade att antingen söka riktiga arbeten eller sjukskriva sig för utmattningsymptom.
Så här fungerar invandringsindustin. Den är lika cynisk och krass som till exempel telemarketingbranschen. Inte riktigt lika lönsam, men framtiden ser ljus ut.
Så länge insamlade pengar, medel från Allmänna Arvsfonden eller bara vanliga skattepengar flyter in som de ska kan illusionen om ideellt arbete mot rasism och främlingsfientlighet nödtorftigt upprätthållas.
.
Bland mordoffren fanns en medlem i syndikalisterna som hade angett en arbetskamrat med fel åsikter och fått honom avskedad.
Den väldresserade socialisten som missuppfattat både vilket land och vilken tid han levde i, belönades för sin gärning med ett par kulor i huvudet istället för det förväntade diplomet i samband med den årliga antirasistgalan på Globen Stockholm.
Bland de verksamheter som startades fanns bland annat "Centrum mot rasism" (CMR) och “Quick Response”. Att gå in på dessa organisationers hemsida idag känns som att gå runt i en omöblerad och spaciös våning. Det ekar tomt. Senaste uppdateringarna på hemsidorna verkar ha skett för tre-fyra år sedan. Nu fungerar verksamheten i stort sett enbart i syfte att snylta på skattebetalarna.
“ Centrum mot rasism” bildades 2003 på dåvarande integrationsminister Mona Sahlins initiativ och skulle fungera som en paraplyorganisation för en hel rad frivilligorganisationer som arbetade mot diskriminering.
En av de föreningens ledande företrädarna var Stig Wallin, som bland annat fått pris för
"Årets vänligaste svensk" 1993.
Wallins dotter och hennes väninna var aktiva i en antirasistisk förening i Härnösand och mördades 1989 av en gemensam kamrat, en eritreansk asylsökare.
Stig Wallin tog tillfället i akt att bli kändis, om man är för gammal för att ställa upp i Idol kan man åtminstone bli känd för att vara snäll resonerade den mediemedvetne Stig Wallin.
Med exklusiva lokaler centralt i Stockholms innerstad och ett antal skattemiljoner satte man igång att bedriva sin verksamhet. Det har inte gått speciellt bra. Visserligen fick föreningen 2005 uppmärksamhet för sitt krav att förbjuda glassen “ Black Nogger “ och ett par år senare lyckades man förbjuda namnet “Negern” på ett kvarter i Karlstad, men uppmärksamheten har inte direkt gagnat organisationen.
För Centrum mot rasism återstår emellertid ännu den slutgiltiga uppgörelsen med den svenska rasimen: att förbjuda glassen " 88:an. Det är visserligen bara ganska intetsägande vanilj- och ischokladglass med nötkrokant. Varenda svensk sjuåring känner till att den egentligen står för "Heil Hitler". Svenska alfabetets åttonde bokstav.
Av organisationens hemsida får besökaren intrycket att dess huvudsakliga arbete består i att prata om rasism och främlingsfientlighet på ett oändligt antal konferenser och seminarier.
Det är en skuggvärld vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden, där man förväntas åstadkomma något av värde. En skyddad verkstad för ett antal havererade existenser som saknar förutsättningar att fungera i arbetslivet.
Det för allmänheten okända Quick Response startades 1998 och tillhörde då Röda Korsets ungdomsförbund. Dess syfte var att granska nyhetsrapportering om invandring, mångfald och främlingsfientlighet. Det som framför allt har skiljt Quick Response från Centrum mot rasism har varit den något lägre medelåldern.
Idag är bara tre personer kvar på Quick Response: En kvinnlig egenföretagere som föreläser om jämställdhets– och genusfrågor, en annan kvinnlig journalist samt en manlig projektledare. För fem-sex år sedan var man ett dussin personer. Arbetet har bland annat gått ut på att föreläsa om frågor kring mångkultur och integration på olika tidningsredaktioner.
Artikelarkivet på organisationens hemsida ger knappast intryck av att engagemanget varit översvallande.
2007 publicerades tjugofyra artiklar jämfört med arton året innan. Det var ändå nästan dubbelt så många som 2003.
2010 publicerades tolv artiklar, vilket i genomsnitt ger en per månad.
2009 hade de anställda på Quick Response gått in i väggen, tyngda av den arbetsbörda det innebar att knåpa ihop nästan en artikel per månad. Åtta sammanlagt för hela året.
Den omänskliga arbetsbelastningen tärde så mycket på de självutnämnda antirasisternas krafter att samtliga, utom de tre kvarvarande, såg sig nödsakade att antingen söka riktiga arbeten eller sjukskriva sig för utmattningsymptom.
Så här fungerar invandringsindustin. Den är lika cynisk och krass som till exempel telemarketingbranschen. Inte riktigt lika lönsam, men framtiden ser ljus ut.
Så länge insamlade pengar, medel från Allmänna Arvsfonden eller bara vanliga skattepengar flyter in som de ska kan illusionen om ideellt arbete mot rasism och främlingsfientlighet nödtorftigt upprätthållas.
.
Ett självklart konstaterande
Sd-riksdagsmannen Kent Ekeroth har twittrat om den pågående katastrofen i Japan och konstaterat att uppträdandet i ett etniskt homogent samhälle skiljer sig från ett s.k mångkulturellt samhälle eller ett samhälle där det finns en betydande etnisk minoritet.
På Haiti och i New Orleans förekom plundring,våld och våldtäkter i massiv skala.
Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson blir naturligtvis.upprörd över Ekeroths självklara slutsats. Det spelar ingen roll om slutsatsen är korrekt eller inte. Ekeroth har satt fingret på en öm punkt, och Dagens Nyheter rycker ut för att korrigera likt en mästrande skolfröken.
Japan är världens mest etniskt homogena samhälle, precis som Sverige för femtio år sedan. Landets väl utbyggda välfärd och infrastruktur har knappast något samband med japanernas värdiga uppträdande utan det handlar om social sammanhållning.
I ett etniskt homogent samhälle är sannolikheten för social sammanhållning, eller om man vill kalla det värdegemenskap, större än i ett samhälle sargat av okontrollerad massinvandring som Sverige.
Om till exempel Malmö skulle drabbas av en naturkatstrof i framtiden hur stor är sannolikheten att den självsegregerade muslimska underklassen skulle förhålla sig lojal mot värdnationen ?
Om Kent Ekeroths konstaterande vore fullständigt gripet ur luften och sakna all relevans skulle det passera okommenterat i media. När den officiella bilden av Sverige som ett mångkulturellt föredöme undan för undan demonteras av systemkritiker visar det sig att vi har rätt.
På Haiti och i New Orleans förekom plundring,våld och våldtäkter i massiv skala.
Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson blir naturligtvis.upprörd över Ekeroths självklara slutsats. Det spelar ingen roll om slutsatsen är korrekt eller inte. Ekeroth har satt fingret på en öm punkt, och Dagens Nyheter rycker ut för att korrigera likt en mästrande skolfröken.
Japan är världens mest etniskt homogena samhälle, precis som Sverige för femtio år sedan. Landets väl utbyggda välfärd och infrastruktur har knappast något samband med japanernas värdiga uppträdande utan det handlar om social sammanhållning.
I ett etniskt homogent samhälle är sannolikheten för social sammanhållning, eller om man vill kalla det värdegemenskap, större än i ett samhälle sargat av okontrollerad massinvandring som Sverige.
Om till exempel Malmö skulle drabbas av en naturkatstrof i framtiden hur stor är sannolikheten att den självsegregerade muslimska underklassen skulle förhålla sig lojal mot värdnationen ?
Om Kent Ekeroths konstaterande vore fullständigt gripet ur luften och sakna all relevans skulle det passera okommenterat i media. När den officiella bilden av Sverige som ett mångkulturellt föredöme undan för undan demonteras av systemkritiker visar det sig att vi har rätt.
måndag 14 mars 2011
Konsten att lura sina läsare
Vi har nu nått det stadium som hittills bara människor som levt i ett totalitärt samhälle upplevt. Sverige börjar mer och mer likna mer en hemsnickrad light-version av Nordkorea.
För att få reda på sanningen bakom tidningsrubrikerna är vi tvungna att gå till utländsk press.
Regimtrogna Sydsvenska Dagbladet skriver idag, 14 mars, om ännu en ung man med invandrarbakgrund som dödats i Köpenhamn.
En 19-åring sköts ned med flera skott på Nörrebro. Han fördes till Rigshospitalet där han senare avled.
I torsdags sköts en 19-årig somalisk man ihjäl i utkanten av Köpenhamn och i fredags blev en irakisk man knivmördad i stadsdelen Christianshavn. Tre invandrare har mördats på kort tid och svenska tidningar vill att våra tankar går i rätt riktning.
Det är sant, ingenstans står det om högerextremister som ägnar sig åt sin favoritsysselsättning, förutom att sända avföring i brev till programledare på Sveriges Radio.
Det handlar om gängkrig mellan invandrargäng och en supporterklubb till Hells Angels i två av fallen. Svenska tidningar anser att det kan bli lite för jobbigt för deras läsare om deras världsbild rubbas att hålla rda på sådana petitesser och föredrar det etableraded där invandrare ständigt är offer och svenskar alternativ danskar förövare.
Då får man lov att om inte ljuga, åtminstone utelämna en väsentlig del av verkligheten. Det är så svensk media fungerar och så länge tillräckligt många av oss betalar för skiten lär vi behöva stå ut med den
Björn Ramel i Sydsvenska Dagbladet är en ganska genomsnittlig svensk journalist som har lärt sig spelreglerna som ett rinnande vatten. I juli förra året publicerade han en krönika som handlade om det växande antalet hatbrott i Skåne 2009.
Ramels artikel tog visserligen upp det faktum att antalet hatbrott i Skåne inte ökat total, men att hatbrottsanmälningarna med antisemitiska motiv ökat med 57 procent jämfört med 2008.
Eftersom Skåne är sverigedemokraternas starkaste fäste kunde Ramel helt enkelt inte låta Sydsvenskans läsare själva dra sina slutsatser utan måste hjälpa dem på vägen.
När en muslimsk pöbelhop tillsammans med en skara maskerade vänsterextremister brölar om att döda judar under en demonstration i Malmö ter det sig för en väluppfostrad knähund som Ramel som ett uttryck för den typiske skåningens inneboende främlingsfientlighet.
Ramel är förmodligen varken mer eller mindre skamlöst hycklande än genomsnittet av sina kolleger.
För att få reda på sanningen bakom tidningsrubrikerna är vi tvungna att gå till utländsk press.
Regimtrogna Sydsvenska Dagbladet skriver idag, 14 mars, om ännu en ung man med invandrarbakgrund som dödats i Köpenhamn.
En 19-åring sköts ned med flera skott på Nörrebro. Han fördes till Rigshospitalet där han senare avled.
I torsdags sköts en 19-årig somalisk man ihjäl i utkanten av Köpenhamn och i fredags blev en irakisk man knivmördad i stadsdelen Christianshavn. Tre invandrare har mördats på kort tid och svenska tidningar vill att våra tankar går i rätt riktning.
Det är sant, ingenstans står det om högerextremister som ägnar sig åt sin favoritsysselsättning, förutom att sända avföring i brev till programledare på Sveriges Radio.
Det handlar om gängkrig mellan invandrargäng och en supporterklubb till Hells Angels i två av fallen. Svenska tidningar anser att det kan bli lite för jobbigt för deras läsare om deras världsbild rubbas att hålla rda på sådana petitesser och föredrar det etableraded där invandrare ständigt är offer och svenskar alternativ danskar förövare.
Då får man lov att om inte ljuga, åtminstone utelämna en väsentlig del av verkligheten. Det är så svensk media fungerar och så länge tillräckligt många av oss betalar för skiten lär vi behöva stå ut med den
Björn Ramel i Sydsvenska Dagbladet är en ganska genomsnittlig svensk journalist som har lärt sig spelreglerna som ett rinnande vatten. I juli förra året publicerade han en krönika som handlade om det växande antalet hatbrott i Skåne 2009.
Ramels artikel tog visserligen upp det faktum att antalet hatbrott i Skåne inte ökat total, men att hatbrottsanmälningarna med antisemitiska motiv ökat med 57 procent jämfört med 2008.
Eftersom Skåne är sverigedemokraternas starkaste fäste kunde Ramel helt enkelt inte låta Sydsvenskans läsare själva dra sina slutsatser utan måste hjälpa dem på vägen.
När en muslimsk pöbelhop tillsammans med en skara maskerade vänsterextremister brölar om att döda judar under en demonstration i Malmö ter det sig för en väluppfostrad knähund som Ramel som ett uttryck för den typiske skåningens inneboende främlingsfientlighet.
Ramel är förmodligen varken mer eller mindre skamlöst hycklande än genomsnittet av sina kolleger.
Ännu mer anpassning
Även om jag är luttrad så hade jag inte väntat mig det så snabbt. Inom ett par år möjligtvis,men inte redan nu.
Knäfallen inför den växande muslimska minoriteten har börjat komma allt tätare den senaste tiden. Svenska kyrkan anställer en imam, den kristna socialdemokratiska broderskapsrörelsen vill inte längre kalla sig kristen och svenska feminister har upptäckt att kvinnlig könstympning inte är så allvarligt. Egentligen.
FN rapporterar att tre miljoner småflickor könsstympas varje år. Förmodligen en siffra tagen i underkant. Bara i Egypten lär 90 procent av kvinnorna på landsbygden vara könsstympade.
Det är någonting i ordet könsstympning som inte passar de bjäbbiga feministerna. Det har en negativ klang. Som om muslimerna vore annorlunda än vi. Som om vi vore bättre. En sådan vanföreställning måste självklart våra duktiga feminister ta tag i.
Det bästa vore naturligtvis om man kunde byta ut det där obehagliga ordet könsstympning mot något trevligare. Något som skulle passa bättre i ett mångkulturellt samhälle.
Socialstyrelsen har kommit fram till att ordet könsstympning är ett problematiskt begrepp. På samma sätt som fosterfördrivning redan för flera decennier sedan byttes ut till det lite mer neutrala och mysiga abort. Så att alla kan känna sig skönt avslappnade. Ett litet kirurgiskt ingrepp bara så är det klart. När hundar avlivas “ tar man bort dem”. Varför inte tillämpa samma vokabulär när det gäller människofoster ?
Muslimerna könsstympar visserligen sina småflickor men vi envisas att trotsa den feministiska rörelsen och köpa rosa kläder till flickor och blå till pojkar.
Tidskriften Ottar vill hänga med i tiden. I det senaste numret redovisar tidningen bland annat studier som gjorts av en italiensk läkare på könsstympade kvinnor som invandrat till Italien.
Majoriteten av dem uppges vara starka och stolta samt nöjda med sina kroppar och sexualitet.
Det låter med andra ord som taget från vilken svensk tidning som helst med kvinnlig läsekrets.
Trevligt, mysigt, modernt och lite chict. En bok av Deeprak Chopra, lite surdegsbröd, yoga, kristallhealing samt en liten könsstympning..
“Ottar” berättar om en antropolog från Sierra Leone, bostt i USA men som återvänt till sitt hemland för att - här kommer det där obehagliga ordet som vi bör undvika-könsstympas.
Den kvinnliga antropologen anser enligt ” Ottar “:
“ att globala policier och krav på nolltolerans är diskriminerande baserat på kön, etnicitet, kulturell identitet och könsidentitet. Istället, menar hon, borde man närma sig fenomenet genom att även erkänna kvinnornas positiva erfarenheter, erkänna deras rätt till självbestämmande och arbeta för jämlikhet mellan omskurna kvinnor i ”utvecklingsländer” och icke omskurna kvinnor i ”utvecklade länder”.
Det blev nästan full pott där.
Kvinnor som är könsstympade uppfattas bli stigmatiserade i de utvecklade länderna de invandrat till och utsätts för “mental omskärelse”.
Ottar beskriver hur Socialstyrelsens informationsmaterial för skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård, polis och åklagare uppmanar till försiktighet med ordet könsstympning i kontakten med de personersom berörs. Att använda ord som könsstympning uppfattas som laddat och kan försvåra dialog.
Det genomgående temat i artikeln, som kännetecknas av det sedvanligt psykosocialt
kletiga jollret, är att det inte är stympningen som är det negativa utan omvärldens syn på den. Den kan ha en förödande effekt på de stympade kvinnornas självbild bland annat. De västerländska tankegångarna, som vi har lärt oss är det värsta man kan hysa, krockar alltså med självbilden hos de, företrädesvis muslimska, stympade kvinnorna,
Vem kunde ha anat denna nu självklara anpassning till den muslimska minoriteten för bara ett decennium sedan ?
Inom en inte alltför avlägsen framtid kan vi vara säkra på att Vecko-Revyn skriver om 19-åriga Carro som “ genomgått en liten operation där nere” för att det är så himla hygieniskt och känns så funky. Tidningen Amelia vill inte vara sämre utan kontrar med ett solskenreportage om den medelålders kulturarbetaren Veronika på Södermalm som kvittrar att lite könsstympning har gjort underverk för sexlivet.
På samma sätt som könsstympningar av muslimska småflickor kan upplevas negativt i den utvecklade välden, kan avrättningar av homosexuella män i Iran riskera att skapa islamofobi
Avrättning låter lite tråkigt, nästan kallt och kliniskt. Det borde kallas något annat. Lite mindre kontroversiellt. Det låter som en uppgift för Socialstyrelsen.
Knäfallen inför den växande muslimska minoriteten har börjat komma allt tätare den senaste tiden. Svenska kyrkan anställer en imam, den kristna socialdemokratiska broderskapsrörelsen vill inte längre kalla sig kristen och svenska feminister har upptäckt att kvinnlig könstympning inte är så allvarligt. Egentligen.
FN rapporterar att tre miljoner småflickor könsstympas varje år. Förmodligen en siffra tagen i underkant. Bara i Egypten lär 90 procent av kvinnorna på landsbygden vara könsstympade.
Det är någonting i ordet könsstympning som inte passar de bjäbbiga feministerna. Det har en negativ klang. Som om muslimerna vore annorlunda än vi. Som om vi vore bättre. En sådan vanföreställning måste självklart våra duktiga feminister ta tag i.
Det bästa vore naturligtvis om man kunde byta ut det där obehagliga ordet könsstympning mot något trevligare. Något som skulle passa bättre i ett mångkulturellt samhälle.
Socialstyrelsen har kommit fram till att ordet könsstympning är ett problematiskt begrepp. På samma sätt som fosterfördrivning redan för flera decennier sedan byttes ut till det lite mer neutrala och mysiga abort. Så att alla kan känna sig skönt avslappnade. Ett litet kirurgiskt ingrepp bara så är det klart. När hundar avlivas “ tar man bort dem”. Varför inte tillämpa samma vokabulär när det gäller människofoster ?
Muslimerna könsstympar visserligen sina småflickor men vi envisas att trotsa den feministiska rörelsen och köpa rosa kläder till flickor och blå till pojkar.
Tidskriften Ottar vill hänga med i tiden. I det senaste numret redovisar tidningen bland annat studier som gjorts av en italiensk läkare på könsstympade kvinnor som invandrat till Italien.
Majoriteten av dem uppges vara starka och stolta samt nöjda med sina kroppar och sexualitet.
Det låter med andra ord som taget från vilken svensk tidning som helst med kvinnlig läsekrets.
Trevligt, mysigt, modernt och lite chict. En bok av Deeprak Chopra, lite surdegsbröd, yoga, kristallhealing samt en liten könsstympning..
“Ottar” berättar om en antropolog från Sierra Leone, bostt i USA men som återvänt till sitt hemland för att - här kommer det där obehagliga ordet som vi bör undvika-könsstympas.
Den kvinnliga antropologen anser enligt ” Ottar “:
“ att globala policier och krav på nolltolerans är diskriminerande baserat på kön, etnicitet, kulturell identitet och könsidentitet. Istället, menar hon, borde man närma sig fenomenet genom att även erkänna kvinnornas positiva erfarenheter, erkänna deras rätt till självbestämmande och arbeta för jämlikhet mellan omskurna kvinnor i ”utvecklingsländer” och icke omskurna kvinnor i ”utvecklade länder”.
Det blev nästan full pott där.
Kvinnor som är könsstympade uppfattas bli stigmatiserade i de utvecklade länderna de invandrat till och utsätts för “mental omskärelse”.
Ottar beskriver hur Socialstyrelsens informationsmaterial för skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård, polis och åklagare uppmanar till försiktighet med ordet könsstympning i kontakten med de personersom berörs. Att använda ord som könsstympning uppfattas som laddat och kan försvåra dialog.
Det genomgående temat i artikeln, som kännetecknas av det sedvanligt psykosocialt
kletiga jollret, är att det inte är stympningen som är det negativa utan omvärldens syn på den. Den kan ha en förödande effekt på de stympade kvinnornas självbild bland annat. De västerländska tankegångarna, som vi har lärt oss är det värsta man kan hysa, krockar alltså med självbilden hos de, företrädesvis muslimska, stympade kvinnorna,
Vem kunde ha anat denna nu självklara anpassning till den muslimska minoriteten för bara ett decennium sedan ?
Inom en inte alltför avlägsen framtid kan vi vara säkra på att Vecko-Revyn skriver om 19-åriga Carro som “ genomgått en liten operation där nere” för att det är så himla hygieniskt och känns så funky. Tidningen Amelia vill inte vara sämre utan kontrar med ett solskenreportage om den medelålders kulturarbetaren Veronika på Södermalm som kvittrar att lite könsstympning har gjort underverk för sexlivet.
På samma sätt som könsstympningar av muslimska småflickor kan upplevas negativt i den utvecklade välden, kan avrättningar av homosexuella män i Iran riskera att skapa islamofobi
Avrättning låter lite tråkigt, nästan kallt och kliniskt. Det borde kallas något annat. Lite mindre kontroversiellt. Det låter som en uppgift för Socialstyrelsen.
Ett säkert vårtecken
Programledaren för “Ring P1“Täppas Fogelberg tyckte att han har fått vara med alldeles för lite i kvällspressen de senaste åren. Så det var dags igen. Någon har skickat brev till honom med avföring. Denne någon är avogt inställd mot muslimer, vilket Täppas inte är.
Det blir foto på Täppas i Expressen och han får prata lite om sig själv. Han kommer nog att få en notis i Expo också. Expo redovisar alla brott som begås av högerextremister och nazister. Expo har fullt upp. Om en berusad 21årig man gör Hitler-hälsning på pizzerian i Krylbo kan vi vara säkra på att Expo skriver om det.
Det är inte bara Täppas som ständigt hotas av högerextremister. I Malmö finns en annan av den högerextrema rörelsens primära måltavlor. Numero Uno. Fredrik “ Finken “Jönsson. Han är mest känd för att ha gjort sig en hacka genom en rad okynnesanmälningar mot företrädare för sverigedemokraterna.
Jönson kallar sig frilansjournalist. Visst, jag är övertygad om att han har ett färggrannt diplom hemma på väggen som han har köpt för 19 dollar och 99 cent från ett amerikanskt fejkuniversitetet som intygar att Mr Finken numera är utbildad journalist. Han kan också ha spenderat en vecka på folkhögskolans sommarkurs för blivande journalister.
Ett ganska grundläggande kännetecken, eller borde i alla fall vara det, för en person som kallar sig journalist är, förutom att nödtorftigt kunna skriva begriplig svenska, att man åtminstone försöker. Om Finken är extremhögerns mäktigaste motståndare verkar det inte som om vi har mycket att frukta.
“Så länge jag är journalist kommer högerextremisterna inte att få en lugn stund.”
Jisses!
Vi engagerar oss i allt från invandringspolitik till kritik mot rådande ideologisk konsensus. Vi kritiserar feminism, föreställningarna om det s.k mångkulturella samhället. Vi skriver om hyckleriet, likriktningen och nyspråket, kort sagt om allt det som förgiftar dagens politiska samtal.
Innest inne drivs vi emellerid bara av en enda tanke. Den allt överskuggande. Det som framför allt driver oss, som håller vår motivation levande, som gör att vi orkar leva i ständig opposition mot en fiende med en total kontroll över media: att skicka brev med fekalier till Täppas.
Täppas Fogelberg i högform
Det blir foto på Täppas i Expressen och han får prata lite om sig själv. Han kommer nog att få en notis i Expo också. Expo redovisar alla brott som begås av högerextremister och nazister. Expo har fullt upp. Om en berusad 21årig man gör Hitler-hälsning på pizzerian i Krylbo kan vi vara säkra på att Expo skriver om det.
Det är inte bara Täppas som ständigt hotas av högerextremister. I Malmö finns en annan av den högerextrema rörelsens primära måltavlor. Numero Uno. Fredrik “ Finken “Jönsson. Han är mest känd för att ha gjort sig en hacka genom en rad okynnesanmälningar mot företrädare för sverigedemokraterna.
Jönson kallar sig frilansjournalist. Visst, jag är övertygad om att han har ett färggrannt diplom hemma på väggen som han har köpt för 19 dollar och 99 cent från ett amerikanskt fejkuniversitetet som intygar att Mr Finken numera är utbildad journalist. Han kan också ha spenderat en vecka på folkhögskolans sommarkurs för blivande journalister.
Ett ganska grundläggande kännetecken, eller borde i alla fall vara det, för en person som kallar sig journalist är, förutom att nödtorftigt kunna skriva begriplig svenska, att man åtminstone försöker. Om Finken är extremhögerns mäktigaste motståndare verkar det inte som om vi har mycket att frukta.
“Så länge jag är journalist kommer högerextremisterna inte att få en lugn stund.”
Jisses!
Vi engagerar oss i allt från invandringspolitik till kritik mot rådande ideologisk konsensus. Vi kritiserar feminism, föreställningarna om det s.k mångkulturella samhället. Vi skriver om hyckleriet, likriktningen och nyspråket, kort sagt om allt det som förgiftar dagens politiska samtal.
Innest inne drivs vi emellerid bara av en enda tanke. Den allt överskuggande. Det som framför allt driver oss, som håller vår motivation levande, som gör att vi orkar leva i ständig opposition mot en fiende med en total kontroll över media: att skicka brev med fekalier till Täppas.
Täppas Fogelberg i högform
Blåsningen
Schlagerfestivalen är över. Fel artist vann. Igen. Sanna Nielsen kom bara fyra när egentligen skulle ha vunnit och Brolle hamnade sist. Typiskt. Varje år händer samma sak.
1.3 miljoner svenskar telefonröstade. PR-kupper, floppar och snackisar fanns det dessutom gott om. I år också.
Media vill ha det så här. Det vill vi också.
Sverige är unikt och det är inte bara en klyscha. Det är verkligen sant. Svenskarna är det enda folk i mänsklighetens historia som valt att inte bara bekosta sin egen undergång utan gör det med gott humör, eller åtminstone utan synbara invändningar.
Det finns viktigare saker att engagera i. Som till exempel Schlagerfestivalen. Nu får vi nöja oss med att bli upprörda av att Idol-Laila bär hudfärgade underkläder eller att Anders Lundin är utbytt till Måns Ewerlöw som programledare för “Allsång på Skansen “.
Expressen och Aftonbladet kommer garanterat att ha fullt upp hela året. Minst. Så att man slipper skriva om det där som högerextremisterna jämnt tjatar om. Som till exempel våldtäkter, mord, åldringsrån, irakiska kaninmän, unga muslimska kvinnor som trillar ner från balkonger. Allt det där oväsentliga som helt enkelt inte får plats i tidningarna.
Den väldresserade medborgaren sitter visserligen vid köksbordet, dricker sitt kaffe och konstaterar missnöjt att gamla farmor på äldreboendet bara får gå ut en gång i veckan. Men pengar åt “dom där” finns minsann alltid.
I september var fjärde år går samma väldresserade medborgare och röstar på samma parti som han eller hon gjort hela livet. Säkrast att inte ta några risker. Man vet vad man har men vet inte vad man får. Bäst att hålla låg profil. Kanske skriva en insändare. Fast kanske inte. Bäst att inte sticka ut hakan. Grannarna kanske kan tro att man är en av dom där. Nazisterna alltså.
Det finns emellertid något som vägrar släppa taget om sinnet. Något som gnager på sinnet. En känsla av att ha gått på en ordentlig blåsning.
Med världens högsta skatter borde den svenska välfärden vara världens bästa också.
I Stockholm har Försäkringskassans lokalkontor stängt. För att spara pengar och göra arbetet mer effektivt uppges vara orsaken. Stockholms stadsbibioteks filialer skär ner öppettiderna för att spara pengar. En bagatell naturligtvis.
Ännu så länge är nedskärningarna beskedliga, närmast osynliga. Medborgarna får inte gripas av oro. Lite upprörda insändare får man räkna med, knappast mycket mer. Lite i taget skärs välfärdssystemen ner, enligt salamiprincipen.
Välfärdens kärna: vård, skola och omsorg står orubbligt som ett gigantisk berg. Verkar det som. Dessutom har Fredrik Reinfeldt sagt att vi behöver fler invandrare eftersom vi svenskar blir äldre och föder för få barn.
Lena Sundström säger samma sak i tv 4 och hon verkar så duktig och påläst. Dessutom har tv 4 massor av program som riktar sig till oss vanliga människor. Så då måste det vara sant.
Visst. Idag, men förmodligen inte om fem år eller tio år. Svenska folket älskar sina trygghetssystem och att skära i dem vore politiskt självmord. Alliansen vet det.. Därför sker nedmonteringen i små steg. Moderaternas efterlängtade systemskifte kanske inte är i sikte idag, men de anser sig ha gott om tid att genomföra den.
Om socialdemokraterna kommer tillbaka som betydelsefull politisk kraft kommer de knappast att ha vare sig vilja eller kraft att motsätta sig nedmonteringen av välfärden.
Moderaterna vill montera ner det svenska välfärdssamhället med små steg i taget
och använder maassinvandringen i syfte att förverkliga sin politk. Det är påfallande hur lik den moderata ideologin är 68–vänsterns. Samma orubbliga tro på sin historiska uppgift, ideologiskt fastfrusna i floskler och nyliberalt tankegods som alltför ofta visat sig vara vrakgods. Samma övertygelse om det rättfärdiga i sin politik och intoleransen mot politiska motståndare.
Den fäaktiga översittarmentaliteten hos den mediokre Fredrik Reinfeldt under en eftervalsdiskussion på Publicistklubben med företrädare för sverigedemokraterna kunde lika gärna ha ha varit en scen från 1960-talets osympatiskt dogmatiska vänster.
Det socialistiska samhället blev aldrig verklighet. Det mångkulturella är dömt att gå samma väg. Frågan blir bara om det kommer att ske med mycket våld eller lite.
Massinvandringen tjänar ett syfte.
Socialdemokraterna och Alliansen har ett gemensamt intresse av fortsatt hög invandring. För socialdemokratin utgör invandrarna pålitligt röstboskap och för Alliansen ett redskap för att en gång för alla krossa välfärdssamhället.
När 67 procent av de röstberättigade i valdististriktet Tensta-Hjulsta röstar socialdemokratiskt, noteras det visserligen av deras politiska motståndare men eftersom invandrarna utnyttjas även av borgarna, för andra syften, väljer man att undvika att ta upp det till debatt..
Systemskiftet genomförs med myrsteg. majoriteten av dem som röstade på moderaterna hade naturligtvis inte en tanke på att samtidigt välja en politik som öppnar portarna för en ännu mer okontrollerad massinvandring från den muslimska världen.
I höstas förklarade chefen för Serafimern i Stockholm i en lokaltidningen “ Vårt Kungsholmen “ att ett sparbeting innebar nödvändiga nedskärningar i verksamheten. Det betyder helt enkelt färre anställda, elller anställda som arbetar färre timmar. Pengarna måste ju tas någonstans ifrån.
Det var inga astronomiska belopp. En struntsumma i själva verket. Tre miljoner kronor är vad sextio ensamkommande flyktingmän kostar skattebetalarna per månad.
Man ska inte ställa svaga grupper mot varandra säger våra politiker och journalister.
Vilken är den svaga gruppen ? Unga friska män eller 90-åringar ?
Dagens Nyheter gör ett besök i Forshaga,i Värmland. Det är ett av socialdemokratins starkaste fäste. Här fick partiet 47 procent av rösterna. Inte riktigt lika mycket som i Tensta– Hjulsta, men ändå dubbelt så många som moderaterna.
Forshaga är en ganska typisk bruksort. Den största arbetsgivaren är kommunen, Skogsindustri koncernen Stora Enso sysselsätter bara 95 personer. En ganska typisk svensk tätort med andra ord. Dagens Nyheter intervjuar en kommunalanställd vaktmästare. Han berättar i tidningen att han saknar förmåga till självständigt tänkande. Fast han säger det med andra ord.
Den intervjuade mannen har alltid röstat på socialdemokraterna eftersom alla i hans familj och släkt har gjort det. Förmodligen ända sedan 1899. Bara för att andra är idioter behöver man inte själv vara det. Förmodligen har aldrig ens tanken slagit honom.
Hur stor är sannolikheten att människorna inte bara i Forshaga , utan även i övriga landet någonsin kommer underfund med att de gått på sitt livs blåsning ?
Det berg av granit som den svenska välfärdssystemen uppfattas av en folkmajoritet vila på kommer att visa sig vara lika stabilt som det, de realsocialistiska staterna i Öst var byggda på.
,
1.3 miljoner svenskar telefonröstade. PR-kupper, floppar och snackisar fanns det dessutom gott om. I år också.
Media vill ha det så här. Det vill vi också.
Sverige är unikt och det är inte bara en klyscha. Det är verkligen sant. Svenskarna är det enda folk i mänsklighetens historia som valt att inte bara bekosta sin egen undergång utan gör det med gott humör, eller åtminstone utan synbara invändningar.
Det finns viktigare saker att engagera i. Som till exempel Schlagerfestivalen. Nu får vi nöja oss med att bli upprörda av att Idol-Laila bär hudfärgade underkläder eller att Anders Lundin är utbytt till Måns Ewerlöw som programledare för “Allsång på Skansen “.
Expressen och Aftonbladet kommer garanterat att ha fullt upp hela året. Minst. Så att man slipper skriva om det där som högerextremisterna jämnt tjatar om. Som till exempel våldtäkter, mord, åldringsrån, irakiska kaninmän, unga muslimska kvinnor som trillar ner från balkonger. Allt det där oväsentliga som helt enkelt inte får plats i tidningarna.
Den väldresserade medborgaren sitter visserligen vid köksbordet, dricker sitt kaffe och konstaterar missnöjt att gamla farmor på äldreboendet bara får gå ut en gång i veckan. Men pengar åt “dom där” finns minsann alltid.
I september var fjärde år går samma väldresserade medborgare och röstar på samma parti som han eller hon gjort hela livet. Säkrast att inte ta några risker. Man vet vad man har men vet inte vad man får. Bäst att hålla låg profil. Kanske skriva en insändare. Fast kanske inte. Bäst att inte sticka ut hakan. Grannarna kanske kan tro att man är en av dom där. Nazisterna alltså.
Det finns emellertid något som vägrar släppa taget om sinnet. Något som gnager på sinnet. En känsla av att ha gått på en ordentlig blåsning.
Med världens högsta skatter borde den svenska välfärden vara världens bästa också.
I Stockholm har Försäkringskassans lokalkontor stängt. För att spara pengar och göra arbetet mer effektivt uppges vara orsaken. Stockholms stadsbibioteks filialer skär ner öppettiderna för att spara pengar. En bagatell naturligtvis.
Ännu så länge är nedskärningarna beskedliga, närmast osynliga. Medborgarna får inte gripas av oro. Lite upprörda insändare får man räkna med, knappast mycket mer. Lite i taget skärs välfärdssystemen ner, enligt salamiprincipen.
Välfärdens kärna: vård, skola och omsorg står orubbligt som ett gigantisk berg. Verkar det som. Dessutom har Fredrik Reinfeldt sagt att vi behöver fler invandrare eftersom vi svenskar blir äldre och föder för få barn.
Lena Sundström säger samma sak i tv 4 och hon verkar så duktig och påläst. Dessutom har tv 4 massor av program som riktar sig till oss vanliga människor. Så då måste det vara sant.
Visst. Idag, men förmodligen inte om fem år eller tio år. Svenska folket älskar sina trygghetssystem och att skära i dem vore politiskt självmord. Alliansen vet det.. Därför sker nedmonteringen i små steg. Moderaternas efterlängtade systemskifte kanske inte är i sikte idag, men de anser sig ha gott om tid att genomföra den.
Om socialdemokraterna kommer tillbaka som betydelsefull politisk kraft kommer de knappast att ha vare sig vilja eller kraft att motsätta sig nedmonteringen av välfärden.
Moderaterna vill montera ner det svenska välfärdssamhället med små steg i taget
och använder maassinvandringen i syfte att förverkliga sin politk. Det är påfallande hur lik den moderata ideologin är 68–vänsterns. Samma orubbliga tro på sin historiska uppgift, ideologiskt fastfrusna i floskler och nyliberalt tankegods som alltför ofta visat sig vara vrakgods. Samma övertygelse om det rättfärdiga i sin politik och intoleransen mot politiska motståndare.
Den fäaktiga översittarmentaliteten hos den mediokre Fredrik Reinfeldt under en eftervalsdiskussion på Publicistklubben med företrädare för sverigedemokraterna kunde lika gärna ha ha varit en scen från 1960-talets osympatiskt dogmatiska vänster.
Det socialistiska samhället blev aldrig verklighet. Det mångkulturella är dömt att gå samma väg. Frågan blir bara om det kommer att ske med mycket våld eller lite.
Massinvandringen tjänar ett syfte.
Socialdemokraterna och Alliansen har ett gemensamt intresse av fortsatt hög invandring. För socialdemokratin utgör invandrarna pålitligt röstboskap och för Alliansen ett redskap för att en gång för alla krossa välfärdssamhället.
När 67 procent av de röstberättigade i valdististriktet Tensta-Hjulsta röstar socialdemokratiskt, noteras det visserligen av deras politiska motståndare men eftersom invandrarna utnyttjas även av borgarna, för andra syften, väljer man att undvika att ta upp det till debatt..
Systemskiftet genomförs med myrsteg. majoriteten av dem som röstade på moderaterna hade naturligtvis inte en tanke på att samtidigt välja en politik som öppnar portarna för en ännu mer okontrollerad massinvandring från den muslimska världen.
I höstas förklarade chefen för Serafimern i Stockholm i en lokaltidningen “ Vårt Kungsholmen “ att ett sparbeting innebar nödvändiga nedskärningar i verksamheten. Det betyder helt enkelt färre anställda, elller anställda som arbetar färre timmar. Pengarna måste ju tas någonstans ifrån.
Det var inga astronomiska belopp. En struntsumma i själva verket. Tre miljoner kronor är vad sextio ensamkommande flyktingmän kostar skattebetalarna per månad.
Man ska inte ställa svaga grupper mot varandra säger våra politiker och journalister.
Vilken är den svaga gruppen ? Unga friska män eller 90-åringar ?
Dagens Nyheter gör ett besök i Forshaga,i Värmland. Det är ett av socialdemokratins starkaste fäste. Här fick partiet 47 procent av rösterna. Inte riktigt lika mycket som i Tensta– Hjulsta, men ändå dubbelt så många som moderaterna.
Forshaga är en ganska typisk bruksort. Den största arbetsgivaren är kommunen, Skogsindustri koncernen Stora Enso sysselsätter bara 95 personer. En ganska typisk svensk tätort med andra ord. Dagens Nyheter intervjuar en kommunalanställd vaktmästare. Han berättar i tidningen att han saknar förmåga till självständigt tänkande. Fast han säger det med andra ord.
Den intervjuade mannen har alltid röstat på socialdemokraterna eftersom alla i hans familj och släkt har gjort det. Förmodligen ända sedan 1899. Bara för att andra är idioter behöver man inte själv vara det. Förmodligen har aldrig ens tanken slagit honom.
Hur stor är sannolikheten att människorna inte bara i Forshaga , utan även i övriga landet någonsin kommer underfund med att de gått på sitt livs blåsning ?
Det berg av granit som den svenska välfärdssystemen uppfattas av en folkmajoritet vila på kommer att visa sig vara lika stabilt som det, de realsocialistiska staterna i Öst var byggda på.
,
lördag 12 mars 2011
Rättsväsendets krig mot svenskarna och ett hatbrott i Södertälje
Allmänhetens kunskap om hatbrottslagstiftningen är förmodligen låg, och har, vad jag
känner till, inte använts särskilt ofta.
I början av 2000-talet hade enligt säkerhetspolisens statistik antalet hatbrott, eller snarare anmälda hatbrott ökat med mer än hundra procent sedan 1997. En del av anmälningarna berodde på ökad uppmärksammhet, men en del på att antalet hatbrott reellt hade ökat.
En parentes: Om man nu konstaterat att hatbrotten verkligen ökat, hur kommer det sig att samma förhållande inte gäller för våldtäkter. Finns det någon avsikt att bagatellisera de allt vanligare våldtäkterna och i stället fokusera på ett politiskt mindre känsligt brott som så kallat hatbrott ?
2002 skrev dåvarande riksåklagare Klas Bergenstrand ett brev till samtliga åklagare i landet där han krävde att nolltolerans skulle gälla vid hatbrott som ansågs som synnerligen allvarligt och hade nått en oacceptabel nivå. Hatbrott inkluderar bland annat hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
Bergenstrand sammanfattade i ett antal punkter hur kampen mot hatbrotten skulle ske från åklagarorganisationen. Bland annat skulle häktning och husrannsakan användas flitigt samt motiv kartläggas och anges i åtalet.
“ Om det går att klarlägga att motivet för brottet varit att kränka offret ger det möjlighet att yrka tuffare straff enligt straffskärpningsregeln”, hävdade Klas Bergenstrand. Om man får fast förövaren eller förövarna vill säga. Eller om man åtminstone gör ett försök.
Målet med Riksåklagarens brev var att försvåra för nazister och andra främlingsfientliga personer.
Självklart. Det säger sig själv. Nazister och andra främlingsfientliga krafter. För att inte tala om krögare, butikspersonal, bussförare och tidningutdelare. Överallt dessa nazister och dunkelt onda skepnader i det trivsamma folkhemmet, som lurar på tonårsflickor bakom den mörka dungen vid busshållplatsen mitt i natten.
Jag har tidigare skrivit om den i media nedtystade grova misshandel av två unga svenska kvinnor som ett tjugotal syrianer gjorde sig skyldiga till för ett par år sedan i Södertälje.
Det var ett hatbrott. Polisen gjorde inte ens några ansträngningar för att få tag på förövarna. Förmodligen avskrevs fallet redan i ett tidgt skede för att inte äventyra den spända relationen till den syrianska minoriteten i staden.
Polisen hade ett solklart fall av hatbrott framför sig, men valde att ignorera det.
Det finns ett starkt skäl till att hävda att det rörde sig om hatbrott.
Avsikten var uppenbart att kränka offren, samt att de valts ut på grund av sin etniska tillhörighet. Det är naivt att tro att syrianska män skulle ge sig på en av sina egna. Om de hade valt syrianska kvinnor som sina offer hade deras dagar i Södertälje varit räknade.
Syrianerna är en grupp med betydande social kontroll och samhörighet. Man håller helt enkelt reda på varandra och om offren varit syrianska hade förövarna inom ett par timmar spårats upp, slagits sönder och samman av offrens fäder, bröder, kusiner, sysslingar och bryllingar för att avslutningsvis dumpas på någon sopstaion utanför Ronna.
Den syrianska befolkningen i Södertälje valde att tiga och samtycka. Föraktet mot svenskarna är nästan lika starkt i våra invandratäta förorter som på landets tidningsredaktioner och ledarsidor. Även om det låter osannolikt.
Ett par tusen syrianer känner till våldsbrottslingarnas identitet. Låt oss göra en snabb beräkning: Runt tjugo unga män, var och en med en familj, på säg trettio personer, där släkten naturligtvis räknas in. Inom en syriansk släkt går det inte att hemlighålla något. Var och en av de unga männen har, säg fem kompisar. Var och en av dem med familj, släkt och vänner, och så vidare.
Nu är vi uppe i runt fyratusen personer. Personer som känner identiteten på tjugo unga män som begått ett grovt vålsbrott. Om Södertäljepolisen hade ansträngt sig skulle man förmodligen
ha kunnat förmå åtminstone en person av fyratusen att lämna uppgifter som lett fram till att de skyldiga kunnat gripas. Inte ens det har man lyckats med.
Om definitionen av hatbrott är att kränka människor på grund av deras etniska härkomst skulle en hel del av vår journalist– och politikerkår sitta bakom lås och bom.
känner till, inte använts särskilt ofta.
I början av 2000-talet hade enligt säkerhetspolisens statistik antalet hatbrott, eller snarare anmälda hatbrott ökat med mer än hundra procent sedan 1997. En del av anmälningarna berodde på ökad uppmärksammhet, men en del på att antalet hatbrott reellt hade ökat.
En parentes: Om man nu konstaterat att hatbrotten verkligen ökat, hur kommer det sig att samma förhållande inte gäller för våldtäkter. Finns det någon avsikt att bagatellisera de allt vanligare våldtäkterna och i stället fokusera på ett politiskt mindre känsligt brott som så kallat hatbrott ?
2002 skrev dåvarande riksåklagare Klas Bergenstrand ett brev till samtliga åklagare i landet där han krävde att nolltolerans skulle gälla vid hatbrott som ansågs som synnerligen allvarligt och hade nått en oacceptabel nivå. Hatbrott inkluderar bland annat hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
Bergenstrand sammanfattade i ett antal punkter hur kampen mot hatbrotten skulle ske från åklagarorganisationen. Bland annat skulle häktning och husrannsakan användas flitigt samt motiv kartläggas och anges i åtalet.
“ Om det går att klarlägga att motivet för brottet varit att kränka offret ger det möjlighet att yrka tuffare straff enligt straffskärpningsregeln”, hävdade Klas Bergenstrand. Om man får fast förövaren eller förövarna vill säga. Eller om man åtminstone gör ett försök.
Målet med Riksåklagarens brev var att försvåra för nazister och andra främlingsfientliga personer.
Självklart. Det säger sig själv. Nazister och andra främlingsfientliga krafter. För att inte tala om krögare, butikspersonal, bussförare och tidningutdelare. Överallt dessa nazister och dunkelt onda skepnader i det trivsamma folkhemmet, som lurar på tonårsflickor bakom den mörka dungen vid busshållplatsen mitt i natten.
Jag har tidigare skrivit om den i media nedtystade grova misshandel av två unga svenska kvinnor som ett tjugotal syrianer gjorde sig skyldiga till för ett par år sedan i Södertälje.
Det var ett hatbrott. Polisen gjorde inte ens några ansträngningar för att få tag på förövarna. Förmodligen avskrevs fallet redan i ett tidgt skede för att inte äventyra den spända relationen till den syrianska minoriteten i staden.
Polisen hade ett solklart fall av hatbrott framför sig, men valde att ignorera det.
Det finns ett starkt skäl till att hävda att det rörde sig om hatbrott.
Avsikten var uppenbart att kränka offren, samt att de valts ut på grund av sin etniska tillhörighet. Det är naivt att tro att syrianska män skulle ge sig på en av sina egna. Om de hade valt syrianska kvinnor som sina offer hade deras dagar i Södertälje varit räknade.
Syrianerna är en grupp med betydande social kontroll och samhörighet. Man håller helt enkelt reda på varandra och om offren varit syrianska hade förövarna inom ett par timmar spårats upp, slagits sönder och samman av offrens fäder, bröder, kusiner, sysslingar och bryllingar för att avslutningsvis dumpas på någon sopstaion utanför Ronna.
Den syrianska befolkningen i Södertälje valde att tiga och samtycka. Föraktet mot svenskarna är nästan lika starkt i våra invandratäta förorter som på landets tidningsredaktioner och ledarsidor. Även om det låter osannolikt.
Ett par tusen syrianer känner till våldsbrottslingarnas identitet. Låt oss göra en snabb beräkning: Runt tjugo unga män, var och en med en familj, på säg trettio personer, där släkten naturligtvis räknas in. Inom en syriansk släkt går det inte att hemlighålla något. Var och en av de unga männen har, säg fem kompisar. Var och en av dem med familj, släkt och vänner, och så vidare.
Nu är vi uppe i runt fyratusen personer. Personer som känner identiteten på tjugo unga män som begått ett grovt vålsbrott. Om Södertäljepolisen hade ansträngt sig skulle man förmodligen
ha kunnat förmå åtminstone en person av fyratusen att lämna uppgifter som lett fram till att de skyldiga kunnat gripas. Inte ens det har man lyckats med.
Om definitionen av hatbrott är att kränka människor på grund av deras etniska härkomst skulle en hel del av vår journalist– och politikerkår sitta bakom lås och bom.
Den parallella verkligheten 1
Gränsen mellan verkligheten och en absurd värld, där logik och rationalitet är frånvarande, har de senaste decennierna blivit alltmer utsuddad. Det går inte längre att lika lätt urskilja vansinnet, de förvridna fantasierna och hjärnspökena från den krassa verklighet som de flesta av oss lever i.
En summarisk genomgång bara av de senaste månadernas mediautbud berättar att vi lever i en förvriden verklighet.
Om det bara hade handlat om några enstaka fall. Som till exempel den absurda farsen kring de vuxna skäggiga män som journalister, kommunpolitiker och även normala människor kallar barn.
Om det bara hade handlat om den utbredda vanföreställningen att massimport av extremt lågkvalificerad “ arbetskraft” från Tredje världen är nödvändig för att trygga Sveriges framtida ekonomi, samtidigt som vi har en rekordstor arbetslöshet och kommunerna tvingas spara.
Den parallella verkligheten är för tydlig för att kunna avfärdas.
I Blekinge Läns Tidning 2004 gick en värmländsk författare– enligt vad han själv påstod– till attack mot Turistbyråns kontor i Ronneby. Nej, inte med yxa, som somaliern som angrep konstnären Lars Vilks förra året, utan med en anmälan till Ronneby kommun. Det räckte inte ens med en grinig insändare.
Lars Ullgren som författaren hette var upprörd. Ronnebys turistbroschyrer var nazistpropaganda. Det hade han avslöjat. Något som inte ens Expo, trots sina expertkunskaper om nazism, hade klarat av.
Ullgren vände sig mot att Sverige användes som referens i broschyren och att den överhuvudtaget var nerlusad med onödiga nationadjektiv.
Möjligtvis skulle man kunna hävda att det kanske är mer nära till hands att nämna Sverige i en svensk turistbroschyr än Kosovo, Irak eller Nicaragua.
Om man skriver en turistbroschyr för Ronneby kan det tyckas vara lite knepigt att undvika namnet Blekinge eller Sverige. Den som skrivit texten i turistbroschyren visade att han eller hon ville ha ett totalitärt samhälle med statsnationalistisk diktatur påstod Ullgren. Vidare menade Ullgren att det var hårresande att beskriva danspalatset i Erringsboda som något sommarsvenskt, samt krävde att texten skulle “ avnazifieras”.
Lite förvånansvärt för svenska förhållanden gav inte den ansvarige för den nazistiska turistpropagandan vika.
Det är lätt att avfärda Lars Ullgren som en dåre, men hur mycket skiljer han sig från de intoleranta, magsura och svavelosande åsiktspoliserna som till exempel Olle Svenning, Ann-Charlotte Marteus, Björn Ramel, Per Svensson, Lisa Bjurwald eller Gunilla Brodrej ?
Den för allmänheten, utom läsare av BLT, anonyme Lars Ullgren framträder i stället som en ganska genomsnittlig representant för en babblande klass av mediokra hatmånglare.
Låt oss stanna i Blekinge och hålla oss kvar i den nazistiska turistindustrin som i början på 2000-talet hade länet i sitt grepp.
Kommunen hade låtit sätta upp en välkomstskylt. Inget märkvärdigt. Ända tills den dag en företrädare för en mångkulturförening fick syn på den. Ve och fasa!
Skylten visade blonda människor och inte bara en, utan en hel familj. Det är lätt att föreställa sig chocken för dem som kommer till Blekinge och möts av en skylt med en blond familj.
I Sverige av alla länder.
Eftersom det är fullständigt normalt att associera blonda människor med Auschwitz gav kommunen efter, lovade bättring i framtiden, bad om ursäkt samt skickade notan till sina skattebetalare som kunde glädjas över denna resoluta insats mot nazismen.
Extrema exempel på en politisk korrekthet som löper amok? Inte alls. Fullt normalt, det räcker med att läsa någon av landets fem största tidningar varje dag.
En summarisk genomgång bara av de senaste månadernas mediautbud berättar att vi lever i en förvriden verklighet.
Om det bara hade handlat om några enstaka fall. Som till exempel den absurda farsen kring de vuxna skäggiga män som journalister, kommunpolitiker och även normala människor kallar barn.
Om det bara hade handlat om den utbredda vanföreställningen att massimport av extremt lågkvalificerad “ arbetskraft” från Tredje världen är nödvändig för att trygga Sveriges framtida ekonomi, samtidigt som vi har en rekordstor arbetslöshet och kommunerna tvingas spara.
Den parallella verkligheten är för tydlig för att kunna avfärdas.
I Blekinge Läns Tidning 2004 gick en värmländsk författare– enligt vad han själv påstod– till attack mot Turistbyråns kontor i Ronneby. Nej, inte med yxa, som somaliern som angrep konstnären Lars Vilks förra året, utan med en anmälan till Ronneby kommun. Det räckte inte ens med en grinig insändare.
Lars Ullgren som författaren hette var upprörd. Ronnebys turistbroschyrer var nazistpropaganda. Det hade han avslöjat. Något som inte ens Expo, trots sina expertkunskaper om nazism, hade klarat av.
Ullgren vände sig mot att Sverige användes som referens i broschyren och att den överhuvudtaget var nerlusad med onödiga nationadjektiv.
Möjligtvis skulle man kunna hävda att det kanske är mer nära till hands att nämna Sverige i en svensk turistbroschyr än Kosovo, Irak eller Nicaragua.
Om man skriver en turistbroschyr för Ronneby kan det tyckas vara lite knepigt att undvika namnet Blekinge eller Sverige. Den som skrivit texten i turistbroschyren visade att han eller hon ville ha ett totalitärt samhälle med statsnationalistisk diktatur påstod Ullgren. Vidare menade Ullgren att det var hårresande att beskriva danspalatset i Erringsboda som något sommarsvenskt, samt krävde att texten skulle “ avnazifieras”.
Lite förvånansvärt för svenska förhållanden gav inte den ansvarige för den nazistiska turistpropagandan vika.
Det är lätt att avfärda Lars Ullgren som en dåre, men hur mycket skiljer han sig från de intoleranta, magsura och svavelosande åsiktspoliserna som till exempel Olle Svenning, Ann-Charlotte Marteus, Björn Ramel, Per Svensson, Lisa Bjurwald eller Gunilla Brodrej ?
Den för allmänheten, utom läsare av BLT, anonyme Lars Ullgren framträder i stället som en ganska genomsnittlig representant för en babblande klass av mediokra hatmånglare.
Låt oss stanna i Blekinge och hålla oss kvar i den nazistiska turistindustrin som i början på 2000-talet hade länet i sitt grepp.
Kommunen hade låtit sätta upp en välkomstskylt. Inget märkvärdigt. Ända tills den dag en företrädare för en mångkulturförening fick syn på den. Ve och fasa!
Skylten visade blonda människor och inte bara en, utan en hel familj. Det är lätt att föreställa sig chocken för dem som kommer till Blekinge och möts av en skylt med en blond familj.
I Sverige av alla länder.
Eftersom det är fullständigt normalt att associera blonda människor med Auschwitz gav kommunen efter, lovade bättring i framtiden, bad om ursäkt samt skickade notan till sina skattebetalare som kunde glädjas över denna resoluta insats mot nazismen.
Extrema exempel på en politisk korrekthet som löper amok? Inte alls. Fullt normalt, det räcker med att läsa någon av landets fem största tidningar varje dag.
fredag 11 mars 2011
Fredag och axplock av veckans nyheter
Det är fredag och dags att summera veckan som gått.
Socialdemokraterna har hittat sin nye partiordförande. Håkan Juholt är varken kvinna eller invandrare vilket naturligtvis är graverande. Han har huvudsakligen sysslat med försvarsfrågor, vilket aldrig ger rubriker i media. Alldeles för tråkigt och svårt att förstå för vanliga människor tycker våra journalister och proffstyckare.
Om Håkan Juholt hade profilerat sig genom att kämpa för transpersoners rätt i Sierra Leone eller bristen på kunskap om transgendermekanismer bakom förtryckande patriarkala strukturer ur ett postkolonialt perspektiv inom den iranska kultursektorn hade han förmodligen blivit mer känd hos svenska folket.
Juholt hade också kunnat bli en kändis genom att lära sig av favoriten Monica Green. Varför inte ett förslag om en iPad åt alla inskriva på arbetsförmedlingen för att kunna chatta om sin situation ?
Socialdemokraterna befinner sig som de flesta känner till, i djup kris. Väljarna har inte förstått hur bra deras politik är. Egentligen. Det handlar inte bara den omtalade butlern i tunnelbanan, d.v.s förslaget om att kollektivresande stockholmare skulle släpa med sig sin smutstvätt på morgonen, lämna in det på en inrättning inrymd i tunnelbanehallen och hämta ut det efter arbetsdagens slut.
Socialdemokratins problem är att den helt enkelt har spelat ut sin roll. Första maj-firandet blev redan på 1980-talet ett så patetiskt spektakel att många ledande socialdemokrater gjorde allt för att hålla sig undan den dag då de skulle fira sin egen förträfflighet. Efter nästan oavbrutet sextio års maktinnehav hade firandet mer förvandlats till något att gyckla med än en uppvisning av arbetarklassens kampvilja.
Dagens Nyheters kultursida bjuder på en aldrig sinande inspiration. Journalisterna har fått ett nytt hatobjekt. Kulturjournalisten Helena Lindblad avslöjar för oss, med bittert snörpt mun, den magsura kverulantiska tonen som vi känner igen från den svenska pilsnerfilmens grälsjuka och skvallrande portvaktskärringar, att hon avstår från fransk-inspirerad vårgarderob. Anledningen är framgångarna för Front Nationals nya kvinnliga partiledare Marie Le Pen.
På nästa personalfest kan hon sitta och hata över ett par glas rött tillsammans med Maria Schottenius och Lisa Bjurwald.
Den som inte kan vänta till sommarens tragikomiska Pridejippo eller det säkraste vårtecket efter glassätare på Konserthusets trappa, de klassiska parkblottarna, kan glädja sig redan nu.
Moderna dansteatern bjuder på en föreställning där två karlar, en belgare och en portugis uppträder nakna på scen. Föreställningen påstås gestalta uppriktigt kompicerad och naken vänskap. Mycket hoppande snoppar lär det i alla fall handla om enligt DN:s rescension. De dansar ocskå. Snopparna alltså.
Eftersom Stockholms kulturliv bärs upp av medelålder kvinnor i medelklassen är väl det här någonting som de förväntas uppskatta. Först ett glas Chablis på Teatergrillen, sedan lite hoppande och dansande snoppar.
För det mer intellektuella teaterklientelet finns tillfälle att samtala efter föreställningen, över några glas vin, huruvida hoppande snoppar utgör en emancipatorisk egen kategori i den senmodernistiska och feministiska frigörelsediskursen. Eller om det bara är snusk.
Synd att kasta bort ett par hundra kronor när de skulle kunna få det gratis i Långholmsparken eller i Lill-Jansskogen om de har lust att vänta någon månad.
Personal ur Säpo reste i veckan till Skottland för att hjälpa till med utredningen kring den man som gripits i Glasgow misstänkt för terrorbrott. Tryggt att veta att svensk polis hjälper till. Framför allt för den misstänkte terroristen.
Terroristen lär varken vara svensk eller brittisk medborgare. Eftersom svenskt medborgarskap inte betyder någonting längre svävar vi fortfarande i ovisshet. De senaste åren har en hel del svenskar gripits utomlands misstänkta för grova brott. Hedersmord i Turkiet och Irak. Terrorbrott i Pakistan och Somalia och så vidare.
För tjugo år sedan förknippades Sverige med ABBA och Björn Borg. Idag har deras platser intagits av självmordsbombare med svenskt pass.
Plötligt har svenskar börjat bete sig mycket osvenskt. Vi har fått dålig trykte på grund av alla dessa svenskar som begår grova brott utomlands.
Dagens Nyheter har träffat en talesman för Islamic Center i Glasgow. Han är rädd för att gripandet ytterligare förstärker fördomar om muslimer som terrorister.
Muslimska massakrer på kopter i Egypten,buddhister i södra Thailand, kvinnor och barn som slaktas besinningslöst av primitiva våldsdyrkande fanatiker. Massmord i Mumbai och Beslan, självmordsbombare i Sunni-triangeln, Madrid, London och Stockholm. Fördomar. Bara rena fördomar
Något som enbart gynnar islamofober och ingenting som bekymrar en talesman för Fredens religion.
Kopplingen mellan muslimer och terror kommer att göras igen befarar talesmannen för det islamska centret och påpekar att han fördömer terrordåd varhelst de äger rum. Självklart. Vad skulle han säga.
Vad imamerna och andra representanter för muslimer säger utåt och vad de predikar för sina egna är en helt annan sak.
Fredrik Reinfeldt var översvallande i sin entusiasm över att svenska imamer tog avstånd från självmordbombaren 28-årige Taimour Abdulwahab från Irak.
Abdulwahab, som kom med sin familj till Sverige på 1990-talet,ville på sitt speciella sätt visa sin tacksamhet mot de svenska skattebetalarna för att de tagit emot honom och hans familj och beviljat den permanent uppehållstillstånd.
Araber och teknik går sällan väl ihop, men de flesta klarar att konstruera en fungerande sprängladdning, vilket åtskilliga israeler har kunnat konstatera de senaste trettio åren.
Abdulwahab var inte spränglärd, men hans efterträdare har förmodligen förmågan att lära sig av sina misstag och fortsätta att slipa sin spetskompetens i att mörda västerlänningar.
Nästa gång en muslimsk självmordbombare slår till i Sverige och lyckas i sitt uppsåt kommer Reinfeldt med en nöjd, men ändå sedvanligt bekymrad ledsna hund-uttyck, konstarea att det inte var så farligt, bara trettio personer dödades. Kunde varit värre.
Muslimerna väntar tills den dag de är tillräckligt starka för att slippa hyckla.
Socialdemokraterna har hittat sin nye partiordförande. Håkan Juholt är varken kvinna eller invandrare vilket naturligtvis är graverande. Han har huvudsakligen sysslat med försvarsfrågor, vilket aldrig ger rubriker i media. Alldeles för tråkigt och svårt att förstå för vanliga människor tycker våra journalister och proffstyckare.
Om Håkan Juholt hade profilerat sig genom att kämpa för transpersoners rätt i Sierra Leone eller bristen på kunskap om transgendermekanismer bakom förtryckande patriarkala strukturer ur ett postkolonialt perspektiv inom den iranska kultursektorn hade han förmodligen blivit mer känd hos svenska folket.
Juholt hade också kunnat bli en kändis genom att lära sig av favoriten Monica Green. Varför inte ett förslag om en iPad åt alla inskriva på arbetsförmedlingen för att kunna chatta om sin situation ?
Socialdemokraterna befinner sig som de flesta känner till, i djup kris. Väljarna har inte förstått hur bra deras politik är. Egentligen. Det handlar inte bara den omtalade butlern i tunnelbanan, d.v.s förslaget om att kollektivresande stockholmare skulle släpa med sig sin smutstvätt på morgonen, lämna in det på en inrättning inrymd i tunnelbanehallen och hämta ut det efter arbetsdagens slut.
Socialdemokratins problem är att den helt enkelt har spelat ut sin roll. Första maj-firandet blev redan på 1980-talet ett så patetiskt spektakel att många ledande socialdemokrater gjorde allt för att hålla sig undan den dag då de skulle fira sin egen förträfflighet. Efter nästan oavbrutet sextio års maktinnehav hade firandet mer förvandlats till något att gyckla med än en uppvisning av arbetarklassens kampvilja.
Dagens Nyheters kultursida bjuder på en aldrig sinande inspiration. Journalisterna har fått ett nytt hatobjekt. Kulturjournalisten Helena Lindblad avslöjar för oss, med bittert snörpt mun, den magsura kverulantiska tonen som vi känner igen från den svenska pilsnerfilmens grälsjuka och skvallrande portvaktskärringar, att hon avstår från fransk-inspirerad vårgarderob. Anledningen är framgångarna för Front Nationals nya kvinnliga partiledare Marie Le Pen.
På nästa personalfest kan hon sitta och hata över ett par glas rött tillsammans med Maria Schottenius och Lisa Bjurwald.
Den som inte kan vänta till sommarens tragikomiska Pridejippo eller det säkraste vårtecket efter glassätare på Konserthusets trappa, de klassiska parkblottarna, kan glädja sig redan nu.
Moderna dansteatern bjuder på en föreställning där två karlar, en belgare och en portugis uppträder nakna på scen. Föreställningen påstås gestalta uppriktigt kompicerad och naken vänskap. Mycket hoppande snoppar lär det i alla fall handla om enligt DN:s rescension. De dansar ocskå. Snopparna alltså.
Eftersom Stockholms kulturliv bärs upp av medelålder kvinnor i medelklassen är väl det här någonting som de förväntas uppskatta. Först ett glas Chablis på Teatergrillen, sedan lite hoppande och dansande snoppar.
För det mer intellektuella teaterklientelet finns tillfälle att samtala efter föreställningen, över några glas vin, huruvida hoppande snoppar utgör en emancipatorisk egen kategori i den senmodernistiska och feministiska frigörelsediskursen. Eller om det bara är snusk.
Synd att kasta bort ett par hundra kronor när de skulle kunna få det gratis i Långholmsparken eller i Lill-Jansskogen om de har lust att vänta någon månad.
Personal ur Säpo reste i veckan till Skottland för att hjälpa till med utredningen kring den man som gripits i Glasgow misstänkt för terrorbrott. Tryggt att veta att svensk polis hjälper till. Framför allt för den misstänkte terroristen.
Terroristen lär varken vara svensk eller brittisk medborgare. Eftersom svenskt medborgarskap inte betyder någonting längre svävar vi fortfarande i ovisshet. De senaste åren har en hel del svenskar gripits utomlands misstänkta för grova brott. Hedersmord i Turkiet och Irak. Terrorbrott i Pakistan och Somalia och så vidare.
För tjugo år sedan förknippades Sverige med ABBA och Björn Borg. Idag har deras platser intagits av självmordsbombare med svenskt pass.
Plötligt har svenskar börjat bete sig mycket osvenskt. Vi har fått dålig trykte på grund av alla dessa svenskar som begår grova brott utomlands.
Dagens Nyheter har träffat en talesman för Islamic Center i Glasgow. Han är rädd för att gripandet ytterligare förstärker fördomar om muslimer som terrorister.
Muslimska massakrer på kopter i Egypten,buddhister i södra Thailand, kvinnor och barn som slaktas besinningslöst av primitiva våldsdyrkande fanatiker. Massmord i Mumbai och Beslan, självmordsbombare i Sunni-triangeln, Madrid, London och Stockholm. Fördomar. Bara rena fördomar
Något som enbart gynnar islamofober och ingenting som bekymrar en talesman för Fredens religion.
Kopplingen mellan muslimer och terror kommer att göras igen befarar talesmannen för det islamska centret och påpekar att han fördömer terrordåd varhelst de äger rum. Självklart. Vad skulle han säga.
Vad imamerna och andra representanter för muslimer säger utåt och vad de predikar för sina egna är en helt annan sak.
Fredrik Reinfeldt var översvallande i sin entusiasm över att svenska imamer tog avstånd från självmordbombaren 28-årige Taimour Abdulwahab från Irak.
Abdulwahab, som kom med sin familj till Sverige på 1990-talet,ville på sitt speciella sätt visa sin tacksamhet mot de svenska skattebetalarna för att de tagit emot honom och hans familj och beviljat den permanent uppehållstillstånd.
Araber och teknik går sällan väl ihop, men de flesta klarar att konstruera en fungerande sprängladdning, vilket åtskilliga israeler har kunnat konstatera de senaste trettio åren.
Abdulwahab var inte spränglärd, men hans efterträdare har förmodligen förmågan att lära sig av sina misstag och fortsätta att slipa sin spetskompetens i att mörda västerlänningar.
Nästa gång en muslimsk självmordbombare slår till i Sverige och lyckas i sitt uppsåt kommer Reinfeldt med en nöjd, men ändå sedvanligt bekymrad ledsna hund-uttyck, konstarea att det inte var så farligt, bara trettio personer dödades. Kunde varit värre.
Muslimerna väntar tills den dag de är tillräckligt starka för att slippa hyckla.
torsdag 10 mars 2011
Folk utifrån och ett UFO
Det är någonting med vissa bostadsområden. De där som brukar kallas utsatta. Folk beter sig lite speciellt. Sopor ställs i trappuppgången utanför dörren eller någon skräpar ner utanför husen. Ytterdörrar krossas eftersom någon har glömt nycklarna, Tvättstugedörrar bryts upp eftersom någon har tappat tålamodet med en trasig nyckel.Eller någonting annat.
Det är beteenden som fordrar åtgärder. Av någon annan alltså. Som ska avlönas antingen av bostadsbolaget eller kommunen. Det är alltid någon, eller några andra som beter sig på ett felaktigt sätt.
Geneta är en stadsdel i Södertälje som har problem med människor som kommer utifrån för att dumpa sitt skäp där. Förmodligen från något närliggande villaområde. Vet man ju hur egoistiska villaägare kan vara.
"folk utifrån dumpar sopor i vårt område", säger Mia Rytterlund Hon är områdeschef för bostadsbolaget Graflunds i Södertälje.
Var har jag hört det uttrycket förut ?
Det är folk utifrån som gör det där. Det som man inte ska. Eller som komme utifrån för att göra det man bör men inte orkar.
Så kommer jag på det. Näringsminister Maud Olofsson berättade i samband med ett besök i Trosa 2007 att det var människor utifrån som byggde Sverige. Inte samma alltså som kommer utifrån för att dumpa soporna i Geneta, utan människor som kommer mycket längre bort. Kanske ett ett annat solsystem.
Olofsson gav sig aldrig tid att utveckla sin uppseendeväckande teori om Sveriges allra tidigaste historia, långt före de första svenskarna anlände efter att isen släppt sitt grepp om det avlägsna landområdet som vi idag kallar Sverige.
Det är onekligen en fascinerande historia. Den påminner om Erich von Däniken som var en populär science fiction-författare på 1970-talet, men bortglömd idag. Han skrev flera böcker i vilka han hävdade att varelser från andra civilisationer vistats på jorden i förgången tid och bland annat byggt pyramiderna samt en hel del märkliga byggnadsverk i Mexico och andra delar av världen. von Däniken drev vidare tesen att utomjordingar ofta har besökt jorden.
Slå på tv dagtid och se riksdagsdebatterna så förstår ni vad han menar.
Det finns emellertid inget som tyder på att Olofsson skulle vara släkt med de varelser fån en främmande civilisation som en gång långt före människans uppkomst besökte jorden. Även om det finns skäl att misstänka det med tanke på hennes märkliga uttalanden de senaste åren.
Traditionella historieböcker berättar inte om de människor som kom utifrån för att bygga Sverige. Inte ett ord. Det betyder att Olofsson vet någonting vi andra inte vet. Hon ruvar på en hemlighet av närmast sensationell art. Om Olofssons teorier stämmer tyder det att vi är tvingade att revidera den hittills accepterade och rådande historiebeskrivningen. Generationer av historiker och ekonom-historiker har ljugit för oss. De har valt att inte berätta för oss om de människor som en gång för länge sedan kom för att bygga Sverige.
Vi har levt i en livslögn av kolossalformat, i en illusion som en enda person nu slutgiltigt har rivit isär. Vi är generationer av svenskar som levt i vanföreställningen att Sverige byggdes av dess befolkning.
Vi har lärt oss om tyska köpmän som kom att under medeltiden dominera städer som Kalmar, Visby och Stockholm. Vi har läst om yrkeskunniga valloner, bara knappt tusen personer, som invandrade till Sverige på 1600-talet och utvecklade bland annat järnhanteringen. Efter valloner kom judar, italienare, greker och jugoslaver, för att inte glömma alla de finnar som en expansiv industri efterfrågade under 1960-talet.
Ingenstans i den omfattande litteraturen inom ekonomisk-historia står ett ord om de som kom utifrån för att bygga Sverige. De där andra. Som Olofsson pratar om.
Maud Olofsson är lika obegriplig som de människor som gör sig besväret att ta sig till Geneta för att dumpa sina sopor där.
Det är beteenden som fordrar åtgärder. Av någon annan alltså. Som ska avlönas antingen av bostadsbolaget eller kommunen. Det är alltid någon, eller några andra som beter sig på ett felaktigt sätt.
Geneta är en stadsdel i Södertälje som har problem med människor som kommer utifrån för att dumpa sitt skäp där. Förmodligen från något närliggande villaområde. Vet man ju hur egoistiska villaägare kan vara.
"folk utifrån dumpar sopor i vårt område", säger Mia Rytterlund Hon är områdeschef för bostadsbolaget Graflunds i Södertälje.
Var har jag hört det uttrycket förut ?
Det är folk utifrån som gör det där. Det som man inte ska. Eller som komme utifrån för att göra det man bör men inte orkar.
Så kommer jag på det. Näringsminister Maud Olofsson berättade i samband med ett besök i Trosa 2007 att det var människor utifrån som byggde Sverige. Inte samma alltså som kommer utifrån för att dumpa soporna i Geneta, utan människor som kommer mycket längre bort. Kanske ett ett annat solsystem.
Olofsson gav sig aldrig tid att utveckla sin uppseendeväckande teori om Sveriges allra tidigaste historia, långt före de första svenskarna anlände efter att isen släppt sitt grepp om det avlägsna landområdet som vi idag kallar Sverige.
Det är onekligen en fascinerande historia. Den påminner om Erich von Däniken som var en populär science fiction-författare på 1970-talet, men bortglömd idag. Han skrev flera böcker i vilka han hävdade att varelser från andra civilisationer vistats på jorden i förgången tid och bland annat byggt pyramiderna samt en hel del märkliga byggnadsverk i Mexico och andra delar av världen. von Däniken drev vidare tesen att utomjordingar ofta har besökt jorden.
Slå på tv dagtid och se riksdagsdebatterna så förstår ni vad han menar.
Det finns emellertid inget som tyder på att Olofsson skulle vara släkt med de varelser fån en främmande civilisation som en gång långt före människans uppkomst besökte jorden. Även om det finns skäl att misstänka det med tanke på hennes märkliga uttalanden de senaste åren.
Traditionella historieböcker berättar inte om de människor som kom utifrån för att bygga Sverige. Inte ett ord. Det betyder att Olofsson vet någonting vi andra inte vet. Hon ruvar på en hemlighet av närmast sensationell art. Om Olofssons teorier stämmer tyder det att vi är tvingade att revidera den hittills accepterade och rådande historiebeskrivningen. Generationer av historiker och ekonom-historiker har ljugit för oss. De har valt att inte berätta för oss om de människor som en gång för länge sedan kom för att bygga Sverige.
Vi har levt i en livslögn av kolossalformat, i en illusion som en enda person nu slutgiltigt har rivit isär. Vi är generationer av svenskar som levt i vanföreställningen att Sverige byggdes av dess befolkning.
Vi har lärt oss om tyska köpmän som kom att under medeltiden dominera städer som Kalmar, Visby och Stockholm. Vi har läst om yrkeskunniga valloner, bara knappt tusen personer, som invandrade till Sverige på 1600-talet och utvecklade bland annat järnhanteringen. Efter valloner kom judar, italienare, greker och jugoslaver, för att inte glömma alla de finnar som en expansiv industri efterfrågade under 1960-talet.
Ingenstans i den omfattande litteraturen inom ekonomisk-historia står ett ord om de som kom utifrån för att bygga Sverige. De där andra. Som Olofsson pratar om.
Maud Olofsson är lika obegriplig som de människor som gör sig besväret att ta sig till Geneta för att dumpa sina sopor där.
Dhimmi och stolt över det
Det finns en utbredd missuppfattning att när den muslimska minoriteten i Sverige, eller för den delen i resten av den civiliserade världen, utgör en majoritet, kan den påtvinga resten av medborgarna sin vilja.
När muslimerna i Sverige utgör 51 procent av befolkningen är det fritt fram att stifta lagar enligt sharia och att i övrigt omdana samhället enligt den nya majoritetens vilja. Så ser den vanliga uppfattningen ut.
Jag vill hävda att det är en fullständig missuppfattning.
En grupp, oavsett om den defineras enligt sin etniska eller religiösa tillhörighet behöver inte utgöra en majoritet för att påtvinga resten av befolkningen sin vilja. Inte om majoritets-befolkningen är moraliskt och kulturellt demoraliserad. Som den svenska.
Idag är den civiliserade världen ett lätt byte för en växande muslimsk befolkning vägledd av slipade ideologer som känner motståndarens svagheter in på kroppen. Vi har redan gett upp allt motstånd. Uppgivenheten är total.
Anpassningen och underkastelsen inför muslimerna har redan börjat innan de ens har krävt den. Som en besegrad fiende som erbjuder ockupationsmakten mer än vad den begär.
Under den tyska ockupationen av Frankrike 1940-44 ställde den franska polisen och gendarmeriet entusiastiskt och målmedvetet upp för att deportera judar till dödslägren i öst. Idag gör makthavare i Västeuropa ständiga eftergifter mot en aggressiv och växande muslimsk befolkning.
Inom ett par decennier kommer vi inte att nöja oss med att avstå från skolavslutningar i kyrkan, separata badtider för muslimska kvinnor, eller någon av de andra ständiga eftergifterna som vi mer än gärna accepterar som något självklart.
Det kollektiva Stockholmssyndromet blir allt tydligare i konturerna. Vi inte bara accepterar det.
Vi älskar det.
I Sverige har trendkänsliga makthavare redan börjat ana vidden av den kommande demografiska katastrofen och agerar därefter.
Det är inte muslimerna som är det största hotet mot Sverige utan ryggradslösa opportunister som Peter Weiderud och Fredrik Reinfeldt. Tillsammans med ett par tusen andra svenskar på landets tidningsredaktioner, kommunalkontor och Riksdag.
Sveriges kristna socialdemokrater ska byta namn. Man vill anpassa sig efter nya förhållanden. Till ett mångkulturellt samhälle.
Ordet mångkulturellt är i själva verket missvisande. Det handlar om två parallella samhällen. Där muslimer i ständig konflikt med majoritetsbefolkningen inte ens behöver kräva nya eftergifter utan kan räkna med fortsatt underkastelse innan ens kraven har ställts.
Frågan om det nya namnet är inte avgjord. Det ska avgöras vid en kommande kongress i sommar.
Namnet Muslimska brödraskapet är redan upptaget.
Att kristna socialdemokrater känner att det är läge att anpassa sig till det nya demografiska läget är lika lite uppseendeväckande som självmordsattentatet i Stockholm i december förra året. Peter Weiderud lurar bara de mest godtrogna. Anledningen till namnbytet är inte att det nuvarande är för “ gubbigt “.
Peter Weiderud har redan börjat träna sig i rollen som fullfjädrad dhimmi. Han har ställt sig på alla fyra, med byxorna neddragna, koranen i ena handen och vaselintuben i den andra. Han älskar det.
Weiderud har ett gott väderkorn, och en känsla för trender. Han har förstått i vilken riktning vinden blåser och vet att anpassningen visserligen inte behövs redan nu, men ser till att vara väl förberedd den dagen det behövs.
Weiderud är så entusiastisk inför rollen, som han förmodligen upplever vara ett privilegium att spela, att han inte ens bryr sig om att dölja sin förnedring och underkastelse.
Om broderskapsrörelsen byter namn bör väl den socialdemokratiska kvinnoförbundet göra samma sak. Jag har ett förslag: Burka Bitches.
När muslimerna i Sverige utgör 51 procent av befolkningen är det fritt fram att stifta lagar enligt sharia och att i övrigt omdana samhället enligt den nya majoritetens vilja. Så ser den vanliga uppfattningen ut.
Jag vill hävda att det är en fullständig missuppfattning.
En grupp, oavsett om den defineras enligt sin etniska eller religiösa tillhörighet behöver inte utgöra en majoritet för att påtvinga resten av befolkningen sin vilja. Inte om majoritets-befolkningen är moraliskt och kulturellt demoraliserad. Som den svenska.
Idag är den civiliserade världen ett lätt byte för en växande muslimsk befolkning vägledd av slipade ideologer som känner motståndarens svagheter in på kroppen. Vi har redan gett upp allt motstånd. Uppgivenheten är total.
Anpassningen och underkastelsen inför muslimerna har redan börjat innan de ens har krävt den. Som en besegrad fiende som erbjuder ockupationsmakten mer än vad den begär.
Under den tyska ockupationen av Frankrike 1940-44 ställde den franska polisen och gendarmeriet entusiastiskt och målmedvetet upp för att deportera judar till dödslägren i öst. Idag gör makthavare i Västeuropa ständiga eftergifter mot en aggressiv och växande muslimsk befolkning.
Inom ett par decennier kommer vi inte att nöja oss med att avstå från skolavslutningar i kyrkan, separata badtider för muslimska kvinnor, eller någon av de andra ständiga eftergifterna som vi mer än gärna accepterar som något självklart.
Det kollektiva Stockholmssyndromet blir allt tydligare i konturerna. Vi inte bara accepterar det.
Vi älskar det.
I Sverige har trendkänsliga makthavare redan börjat ana vidden av den kommande demografiska katastrofen och agerar därefter.
Det är inte muslimerna som är det största hotet mot Sverige utan ryggradslösa opportunister som Peter Weiderud och Fredrik Reinfeldt. Tillsammans med ett par tusen andra svenskar på landets tidningsredaktioner, kommunalkontor och Riksdag.
Sveriges kristna socialdemokrater ska byta namn. Man vill anpassa sig efter nya förhållanden. Till ett mångkulturellt samhälle.
Ordet mångkulturellt är i själva verket missvisande. Det handlar om två parallella samhällen. Där muslimer i ständig konflikt med majoritetsbefolkningen inte ens behöver kräva nya eftergifter utan kan räkna med fortsatt underkastelse innan ens kraven har ställts.
Frågan om det nya namnet är inte avgjord. Det ska avgöras vid en kommande kongress i sommar.
Namnet Muslimska brödraskapet är redan upptaget.
Att kristna socialdemokrater känner att det är läge att anpassa sig till det nya demografiska läget är lika lite uppseendeväckande som självmordsattentatet i Stockholm i december förra året. Peter Weiderud lurar bara de mest godtrogna. Anledningen till namnbytet är inte att det nuvarande är för “ gubbigt “.
Peter Weiderud har redan börjat träna sig i rollen som fullfjädrad dhimmi. Han har ställt sig på alla fyra, med byxorna neddragna, koranen i ena handen och vaselintuben i den andra. Han älskar det.
Weiderud har ett gott väderkorn, och en känsla för trender. Han har förstått i vilken riktning vinden blåser och vet att anpassningen visserligen inte behövs redan nu, men ser till att vara väl förberedd den dagen det behövs.
Weiderud är så entusiastisk inför rollen, som han förmodligen upplever vara ett privilegium att spela, att han inte ens bryr sig om att dölja sin förnedring och underkastelse.
Om broderskapsrörelsen byter namn bör väl den socialdemokratiska kvinnoförbundet göra samma sak. Jag har ett förslag: Burka Bitches.
onsdag 9 mars 2011
En tickande bomb som är ett löfte
Om en person som vill bli betraktad som seriös skulle hävda att ett land som Sudan, Kongo, Nigeria, Jemen, Pakistan, eller något annat Tredje världen land där majoriteten av befolkningen är under, säg tjugo år, skulle ha en väldig potential inför framtiden skulle vi avfärda honom eller henne som fullständigt tossig eller miljöpartist.
Den befolkningspyramid som finns i dessa länder utgör inget hopp om framtiden lika lite som den i Malmö. Om det vore på annat vis skulle Mali, Tchad och Sudan, för att bara ta några exempel, vara rika länder eller åtminstone ha förutsättning att bli det, medan Schweiz och Österrike skulle klamra sig fast långt nere i avgrunden.
Varken Schweiz eller Österrike har några naturlilgångar, men ett fungerande näringsliv, bankväsende, förstklassigt utbildningsväsende och ett system som garanterar medborgarens rättssäkerhet.
En stor befolkning bestående till övervägande del av analfabeter, i genomkorrumperade stater med en liten överklass gödd av biståndspengar kommer aldrig ur sin miserabla belägenhet.
I samma nummer av “ Veckans affärer “ som jag diskuterat i en tidigare bloggpost, beskrivs ett av de många projekt som startats för att arbeta för en attitydförändring i Malmö, vilket på ren svenska innebär att ett par miljoner av skattebetalarnas pengar kastas i sjön på fluffiga projekt som inte leder någon vart men genererar en hel del arbete för svenska mångfaldskonsulter och i samarbete med delar av det lokala näringslivet.
“ Malmö är unikt eftersom hälften av våra invandrare är under 18 år. Tänk vilken resurs de blir i framtiden. Vår befolkningspyramid är verkligen fantastisk “ utbrister Pehr Andersson som är styrelseledamot i SEB och startat stiftelsen “ Malmö, i nya Europa", tillsammans med bland annat Pågens, Sydkraft och Vinges advokatkbyrå.
Jag funderar på om Pehr Andersson har ett förflutet som begagnad bilhandlare eller nasare av tvivelaktig mirakelmedicin.
Optimismen är fejkad. Den gamla arbetarstaden, där hälften av grundskoleeleverna hade invandrarbakgrund 2003 och en ännu större andel åtta år senare utgör en del i det drama som spelas upp inför våra ögon och som vi bara sett början av.
På vilket sätt utgör en stor grupp unga människor en resurs inför framtiden om den saknar de nödvändiga förutsättningar som krävs för att överhuvudtaget leva i ett avancerat västerländskt samhälle.
I Malmö har ett parallellt samhälle vuxit fram, ett samhälle det går bra att klara sig i utan att kunna ett ord svenska, ett vardagsliv som i allt väsentligt liknar det man levt hemma i Irak eller Somalia men under betydligt mer gynnsamma ekonomiska förhållanden som garanteras av det svenska välfärdssamhället..
Artikeln är, som jag tidigare påpekat åtta år, och vad som har hänt sedan dess är jag okunnig om. Det verkar i alla fall inte ha gått särskilt bra att döma av den senaste tidens alarmistiska nödrop i media om den katastrofala situationen i Sveriges tredje stad.
Sju av tio elever i Rosengårds skolor går ut grundskolan utan fullständiga betyg. Men de är i alla fall unga och unga människor är en resurs har vi fått lära oss.
Precis som i Nigeria, Malawi eller valfritt land av sorten som vi ser flimra förbi på tv-rutan befolkad av barn med uppsvällda magar och unga män i jeepar tyngda av alla slags moderna automatvapen.
Om Malmö och dess unga befolkning är Sveriges framtid finns det inga skäl till optimism.
Den befolkningspyramid som finns i dessa länder utgör inget hopp om framtiden lika lite som den i Malmö. Om det vore på annat vis skulle Mali, Tchad och Sudan, för att bara ta några exempel, vara rika länder eller åtminstone ha förutsättning att bli det, medan Schweiz och Österrike skulle klamra sig fast långt nere i avgrunden.
Varken Schweiz eller Österrike har några naturlilgångar, men ett fungerande näringsliv, bankväsende, förstklassigt utbildningsväsende och ett system som garanterar medborgarens rättssäkerhet.
En stor befolkning bestående till övervägande del av analfabeter, i genomkorrumperade stater med en liten överklass gödd av biståndspengar kommer aldrig ur sin miserabla belägenhet.
I samma nummer av “ Veckans affärer “ som jag diskuterat i en tidigare bloggpost, beskrivs ett av de många projekt som startats för att arbeta för en attitydförändring i Malmö, vilket på ren svenska innebär att ett par miljoner av skattebetalarnas pengar kastas i sjön på fluffiga projekt som inte leder någon vart men genererar en hel del arbete för svenska mångfaldskonsulter och i samarbete med delar av det lokala näringslivet.
“ Malmö är unikt eftersom hälften av våra invandrare är under 18 år. Tänk vilken resurs de blir i framtiden. Vår befolkningspyramid är verkligen fantastisk “ utbrister Pehr Andersson som är styrelseledamot i SEB och startat stiftelsen “ Malmö, i nya Europa", tillsammans med bland annat Pågens, Sydkraft och Vinges advokatkbyrå.
Jag funderar på om Pehr Andersson har ett förflutet som begagnad bilhandlare eller nasare av tvivelaktig mirakelmedicin.
Optimismen är fejkad. Den gamla arbetarstaden, där hälften av grundskoleeleverna hade invandrarbakgrund 2003 och en ännu större andel åtta år senare utgör en del i det drama som spelas upp inför våra ögon och som vi bara sett början av.
På vilket sätt utgör en stor grupp unga människor en resurs inför framtiden om den saknar de nödvändiga förutsättningar som krävs för att överhuvudtaget leva i ett avancerat västerländskt samhälle.
I Malmö har ett parallellt samhälle vuxit fram, ett samhälle det går bra att klara sig i utan att kunna ett ord svenska, ett vardagsliv som i allt väsentligt liknar det man levt hemma i Irak eller Somalia men under betydligt mer gynnsamma ekonomiska förhållanden som garanteras av det svenska välfärdssamhället..
Artikeln är, som jag tidigare påpekat åtta år, och vad som har hänt sedan dess är jag okunnig om. Det verkar i alla fall inte ha gått särskilt bra att döma av den senaste tidens alarmistiska nödrop i media om den katastrofala situationen i Sveriges tredje stad.
Sju av tio elever i Rosengårds skolor går ut grundskolan utan fullständiga betyg. Men de är i alla fall unga och unga människor är en resurs har vi fått lära oss.
Precis som i Nigeria, Malawi eller valfritt land av sorten som vi ser flimra förbi på tv-rutan befolkad av barn med uppsvällda magar och unga män i jeepar tyngda av alla slags moderna automatvapen.
Om Malmö och dess unga befolkning är Sveriges framtid finns det inga skäl till optimism.
Kalla det vad du vill
Hanne Kjöller skriver i Dagens Nyheter 23 februari en kommentar angående moderata socialborgarrådet Anna König Jerlmyrs förslag att sidoinkomster inte helt och fullt ska räknas av mot försörjningsstödet ( f.d socialbidraget). Idag räknas varje genom arbete intjänad krona av mot försörjningsstödet vilket innebär att det för en socialbidragstagare inte är ekonomiskt lönsamt att ta ett arbete.
Moderaterna vill ändra på det och låta bidragstagarna behålla en del av eventuella inkomster vid sidan av försörjningsstödet.
Detta är ett brott mot tanken bakom försörjningsstödet som det absolut sista skyddsnätet när alla andra möjligheter är prövade och uttömda.
Attityden till socialbidrag har förändrats så det är logiskt att fundera på hur trygghetssystemen ska se ut i framtiden..
Hanne Kjöller är avvaktande positiv till det moderata förslaget.
Ett par reflektioner är på sin plats.
För en ganska vanlig kategori bidragstagare: en ensamstående somalisk kvinna med sju barn är förvärvsarbete inget realistiskt alternativ. Enbart på barnbidragen och flerbarnstillägen drar hon in uppemot 150 000 kronor per år. Till det kommer värdet av fri bostad, läkar– och tandläkarvård samt annat som förvärvsarbetande svenskar tvingas betala ur egen ficka som till exempel daghemsavgifter, barnvagn, glasögon och andra nödvändiga varor och tjänster.
För den mer typiske bidragstagaren: en ensamstående man, kan förmodligen deltidsarbete eller timavlönat , sporadiskt arbete sätta en guldkant på tillvaron utöver det allra mest nödvändig.
Den somaliska kvinnan har inga som helst möjligheter att få ett arbete. I landets invandrartäta områden är svartarbete det enda alternativet till den systematiska rovdriften på svenska skattebetalares pengar förutsatt att man har någon kvalifikation som är efterfrågad. Det finns helt enkelt inga alternativ till det som engång i tiden vara avsett som den absoluta minimi-nivån i fråga om ekonomisk trygghhet.
Medborgarlön har diskuterats och avfärdats en del under de senaste decennierna. Jag är övertygad om att medborgarlön kommer att bli verklighet, men kallas något annat.
Till exempel permanent försörjningsstöd.
Socialbidraget bytte namn till försörjningsstöd på grund av att det låter mindre stigmatiserande. På samma sätt som en gång städare blev lokalvårdare, fånge intern och medborgare kund.
Vad som en gång var onormalt är idag normalt. När en individ, som tvingas söka bidrag för att kunna upprätthålla en skälig levnadsnivå enligt normerna, lever i en miljö där yrkesarbete är den allenarådande normaen, utgör han ett undantag.
Idag finns det gott om av bostadsområden där arbete är det avvikande och bidragsberoende är norm. Ju fler som delar en gemensam livssituation desto mindre onormal ter den sig. Desto större blir acceptansen för en tillvaro i marginalen.
Barn som aldrig ser sina föräldrar gå iväg på morgonen till sitt arbete kommer snart att uppfatta det som normalt. Mat finns i alla fall på bordet och pengar finns till det allra mest nödvändiga.
Det går inte i längden att upprätthålla lönearbetet som norm i ett mångkulturellt samhälle. Socialbidraget skapades i ett helt annat samhälle än dagens, där en arbetslöshet på tre procent ansågs vara i högsta laget. Det samhället kommer aldig tillbaka.
Medborgarlönen finns redan här, den är politiskt omöjlig att nämna och inger en beröringsskräck som närmast är av patologisk art. Namnet spelar ingen roll, det handlar om skattepengar oavsett vad det kallas. Introduktionsersättning, socialbidrag eller kalla det vad man vill.
Medborgarlönen är mer än en summa pengar. Det kan snarare tjäna som symbol för vad samhället har blivit och en påminnelse om att välfärdssamhället står inför sin slutliga kollaps. Inte idag, inte nästa år, men kan vi förmodligen inom en inte alltför avlägsen framtid skönja det oundvikliga sammanbrottet.
I samma ögonblick som våra politiker erkänner medborgarlönens faktiska existens dödförklarar de det ihåliga välfärdsbygget som de krampaktigt har stöttat upp de senaste fyrtio åren.
Våra politiker har kapitulerat inför flodvågen av asylsökare från Tredje världen, varför skulle de bete sig annorlunda i det här sammanhanget.
Moderaterna vill ändra på det och låta bidragstagarna behålla en del av eventuella inkomster vid sidan av försörjningsstödet.
Detta är ett brott mot tanken bakom försörjningsstödet som det absolut sista skyddsnätet när alla andra möjligheter är prövade och uttömda.
Attityden till socialbidrag har förändrats så det är logiskt att fundera på hur trygghetssystemen ska se ut i framtiden..
Hanne Kjöller är avvaktande positiv till det moderata förslaget.
Ett par reflektioner är på sin plats.
För en ganska vanlig kategori bidragstagare: en ensamstående somalisk kvinna med sju barn är förvärvsarbete inget realistiskt alternativ. Enbart på barnbidragen och flerbarnstillägen drar hon in uppemot 150 000 kronor per år. Till det kommer värdet av fri bostad, läkar– och tandläkarvård samt annat som förvärvsarbetande svenskar tvingas betala ur egen ficka som till exempel daghemsavgifter, barnvagn, glasögon och andra nödvändiga varor och tjänster.
För den mer typiske bidragstagaren: en ensamstående man, kan förmodligen deltidsarbete eller timavlönat , sporadiskt arbete sätta en guldkant på tillvaron utöver det allra mest nödvändig.
Den somaliska kvinnan har inga som helst möjligheter att få ett arbete. I landets invandrartäta områden är svartarbete det enda alternativet till den systematiska rovdriften på svenska skattebetalares pengar förutsatt att man har någon kvalifikation som är efterfrågad. Det finns helt enkelt inga alternativ till det som engång i tiden vara avsett som den absoluta minimi-nivån i fråga om ekonomisk trygghhet.
Medborgarlön har diskuterats och avfärdats en del under de senaste decennierna. Jag är övertygad om att medborgarlön kommer att bli verklighet, men kallas något annat.
Till exempel permanent försörjningsstöd.
Socialbidraget bytte namn till försörjningsstöd på grund av att det låter mindre stigmatiserande. På samma sätt som en gång städare blev lokalvårdare, fånge intern och medborgare kund.
Vad som en gång var onormalt är idag normalt. När en individ, som tvingas söka bidrag för att kunna upprätthålla en skälig levnadsnivå enligt normerna, lever i en miljö där yrkesarbete är den allenarådande normaen, utgör han ett undantag.
Idag finns det gott om av bostadsområden där arbete är det avvikande och bidragsberoende är norm. Ju fler som delar en gemensam livssituation desto mindre onormal ter den sig. Desto större blir acceptansen för en tillvaro i marginalen.
Barn som aldrig ser sina föräldrar gå iväg på morgonen till sitt arbete kommer snart att uppfatta det som normalt. Mat finns i alla fall på bordet och pengar finns till det allra mest nödvändiga.
Det går inte i längden att upprätthålla lönearbetet som norm i ett mångkulturellt samhälle. Socialbidraget skapades i ett helt annat samhälle än dagens, där en arbetslöshet på tre procent ansågs vara i högsta laget. Det samhället kommer aldig tillbaka.
Medborgarlönen finns redan här, den är politiskt omöjlig att nämna och inger en beröringsskräck som närmast är av patologisk art. Namnet spelar ingen roll, det handlar om skattepengar oavsett vad det kallas. Introduktionsersättning, socialbidrag eller kalla det vad man vill.
Medborgarlönen är mer än en summa pengar. Det kan snarare tjäna som symbol för vad samhället har blivit och en påminnelse om att välfärdssamhället står inför sin slutliga kollaps. Inte idag, inte nästa år, men kan vi förmodligen inom en inte alltför avlägsen framtid skönja det oundvikliga sammanbrottet.
I samma ögonblick som våra politiker erkänner medborgarlönens faktiska existens dödförklarar de det ihåliga välfärdsbygget som de krampaktigt har stöttat upp de senaste fyrtio åren.
Våra politiker har kapitulerat inför flodvågen av asylsökare från Tredje världen, varför skulle de bete sig annorlunda i det här sammanhanget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)