När pengarna tog slut försvann engagemanget

I slutet av 1990-talet skapades möjligheter till försörjning för en kategori av människor som inte platsade på den ordinarie arbetsmarknaden. Efter ett par uppmärksammade mord mobiliserade samhället mot s.k nynazister och högerextremister, men även mot MC-gäng.

Bland mordoffren fanns en medlem i syndikalisterna som hade angett en arbetskamrat med fel åsikter och fått honom avskedad.

Den väldresserade socialisten som missuppfattat både vilket land och vilken tid han levde i, belönades för sin gärning med ett par kulor i huvudet istället för det förväntade diplomet i samband med den årliga antirasistgalan på Globen Stockholm.

Bland de verksamheter som startades fanns bland annat "Centrum mot rasism" (CMR) och “Quick Response”. Att gå in på dessa organisationers hemsida idag känns som att gå runt i en omöblerad och spaciös våning. Det ekar tomt. Senaste uppdateringarna på hemsidorna verkar ha skett för tre-fyra år sedan. Nu fungerar verksamheten i stort sett enbart i syfte att snylta på skattebetalarna.

“ Centrum mot rasism” bildades 2003 på dåvarande integrationsminister Mona Sahlins initiativ och skulle fungera som en paraplyorganisation för en hel rad frivilligorganisationer som arbetade mot diskriminering.

En av de föreningens ledande företrädarna var Stig Wallin, som bland annat fått pris för
"Årets vänligaste svensk" 1993.

Wallins dotter och hennes väninna var aktiva i en antirasistisk förening i Härnösand och mördades 1989 av en gemensam kamrat, en eritreansk asylsökare.

Stig Wallin tog tillfället i akt att bli kändis, om man är för gammal för att ställa upp i Idol kan man åtminstone bli känd för att vara snäll resonerade den mediemedvetne Stig Wallin.

Med exklusiva lokaler centralt i Stockholms innerstad och ett antal skattemiljoner satte man igång att bedriva sin verksamhet. Det har inte gått speciellt bra. Visserligen fick föreningen 2005 uppmärksamhet för sitt krav att förbjuda glassen “ Black Nogger “ och ett par år senare lyckades man förbjuda namnet “Negern” på ett kvarter i Karlstad, men uppmärksamheten har inte direkt gagnat organisationen.


För Centrum mot rasism återstår emellertid ännu den slutgiltiga uppgörelsen med den svenska rasimen: att förbjuda glassen " 88:an. Det är visserligen bara ganska intetsägande vanilj- och ischokladglass med nötkrokant. Varenda svensk sjuåring känner till att den egentligen står för "Heil Hitler". Svenska alfabetets åttonde bokstav.

Av organisationens hemsida får besökaren intrycket att dess huvudsakliga arbete består i att prata om rasism och främlingsfientlighet på ett oändligt antal konferenser och seminarier.

Det är en skuggvärld vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden, där man förväntas åstadkomma något av värde. En skyddad verkstad för ett antal havererade existenser som saknar förutsättningar att fungera i arbetslivet.

Det för allmänheten okända Quick Response startades 1998 och tillhörde då Röda Korsets ungdomsförbund. Dess syfte var att granska nyhetsrapportering om invandring, mångfald och främlingsfientlighet. Det som framför allt har skiljt Quick Response från Centrum mot rasism har varit den något lägre medelåldern.

Idag är bara tre personer kvar på Quick Response: En kvinnlig egenföretagere som föreläser om jämställdhets– och genusfrågor, en annan kvinnlig journalist samt en manlig projektledare. För fem-sex år sedan var man ett dussin personer. Arbetet har bland annat gått ut på att föreläsa om frågor kring mångkultur och integration på olika tidningsredaktioner.

Artikelarkivet på organisationens hemsida ger knappast intryck av att engagemanget varit översvallande.

2007 publicerades tjugofyra artiklar jämfört med arton året innan. Det var ändå nästan dubbelt så många som 2003.

2010 publicerades tolv artiklar, vilket i genomsnitt ger en per månad.

2009 hade de anställda på Quick Response gått in i väggen, tyngda av den arbetsbörda det innebar att knåpa ihop nästan en artikel per månad. Åtta sammanlagt för hela året.

Den omänskliga arbetsbelastningen tärde så mycket på de självutnämnda antirasisternas krafter att samtliga, utom de tre kvarvarande, såg sig nödsakade att antingen söka riktiga arbeten eller sjukskriva sig för utmattningsymptom.

Så här fungerar invandringsindustin. Den är lika cynisk och krass som till exempel telemarketingbranschen. Inte riktigt lika lönsam, men framtiden ser ljus ut.

Så länge insamlade pengar, medel från Allmänna Arvsfonden eller bara vanliga skattepengar flyter in som de ska kan illusionen om ideellt arbete mot rasism och främlingsfientlighet nödtorftigt upprätthållas.












.