Vi tycker lika

En ny debattsajt har lanserats, med förhandsreklam i åtminstone en av Sveriges största morgontidningar. Den ska handla om integration, som upphovskvinnan bakom sajten, Amanda Björkman, tycker att det talas alldeles för lite om. På samma sätt gissar jag som vi har alldeles för få tv-program om matlagning och lekprogram med B-kändisar.

Björkman har säkert sin framtid inom invandringsindustrin säkrad, där behövs varken talang eller kompetens utan det brukar räcka med att behärska terminologin och det outtömliga flödet av utslitna floskler och lite allmänt tyckande.

De kommande åren kommer sannolikt att innebära fortsatt högsäsong för invandringsgeschäftet i takt med att massinvandringens destruktiva konsekvenser blir alltmer uppenbara för medborgarna. Vi har redan mångfaldskonsulter, bovärdar, trygghetsvärdar och integrationssamordnare. Plus massor av andra nya yrken som skapats för att stänka lite fernissa på det luggslitna multikultiprojektet.

Jag är säker på att vi bara ser början på ett kraftigt lyft för den stora grupp människor som kan hitta sin utkomst inom detta område.

Det handlar med andra ord om ännu en webbsajt där människor som tycker samma sak får göra sina röster hörda på samma sätt som de får gör i andra medier. Lars Ohly-mannen med det ständiga hånflinet- återanvänder som sann miljövän gammalt material från partiprogrammet och valrörelsen.

En företrädare för näringslivet beättar för oss att extremt lågutbildade och analfabeter från Somalia, Mellanöstern och Afghanistan är oumbärliga för att säkerställa kompetensbehovet av kvalificerad arbetskraft de kommande åren när 40-talisterna går i pension.

Det känns tryggt med en debatt-sajt där deltagarna är överens om det mesta. Inte mycket känns originellt eller speciellt angeläget.

Amanda Björkman och de andra personerna bakom Sveriges resurser vill att vi ska bli uppmärksamma på den oerhörda mänskliga resurs som finns därute, i förorterna antar jag att hon menar. Denna resurs har antagit rent mytiska proportioner ungefär som Näcken eller Storsjöodjuret. Många har påstått sig ha sett den; Alla dessa oslipade diamanter som ännu inte har getts tillfälle att skina. Det har talats en hel del om de outnyttjade mänskliga kapital som masinvandringen har gett oss. På varje mångfaldsseminarium talas det knappast om annat. En hel del svenskar har det som sin huvudsakliga arbete att tala om denna oerhörda resurs. Ett oändligt antal rapporter har publicerats, engagerade tjänstemän sitter av konferens efter konferens, år efter år. Mycket prat har det blivit.

Sveriges resurser kommer väl förmodligen att försvinna när Björkman hittat ett arbetet, men om den finns kvar om tio år är jag övertygad om att alla dessa oslipade diamanter finns kvar i orört skick och bara fortfarande väntar på att bli upptäckta.